KR WW WERERWAILIA RVR mm YpPpe Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondeni.) Berlin d. 18 Sept. Efter det konungen kommit hem, stå de stora manövrerna på dagordningen. För de militära öfningarne träder allt annatiskuggan, landtdag, författning, budgetsreglering, utarbetandet af lagförslag, som landet enträget. fordrar — Preussen är ju en militärstat och bör således blott ha armån till ögonmärke! Och ministrarne låta allt detta ske, mycket belåtna med att vi med hvarje dag allt mera närma oss den nakna absolutismen. I öfvermorgon kommer ryska kejsaren, i morgon franska generaler; endast Preussens bundsförvandt, kejsaren af Österrike, kommer icke. Detta är mycket betecknande. Då de officiösa tidningarne sagt, att det aldrig varit fråga om detta be: sök af den österrikiska suveränen, så ha de helt enkelt ljugit. När vår konung var i Wien, lofvade Frans Josef honom att komma hit. Kejsarens resa har blitvit inställd, emedan de båda tyska stormakternas kabinetter stå på så dålig fot som möjligt med hvarandra. Österrike ville ha eftergifter i handelsfrågan. Bismarck gaf utsigt till betydliga koncessioner, men hans kolleger härstädes satte sig emot det på grund af den absoluta omöjligheten för Preussen att i en så eminent lifsfråga för dess intressen gå kejsarstaten till mötes. Alliansen har sedan dess varit så godt som upplöst, och om den preussiska armån besätter Jutland och Slesvig tillsammans med den österrikiska, så har detta ingenting att betyda för en varaktig förtrolighet. Om en uppriktig vänskap funnes, vore det intet tvifvel underkastadt, att Österrike, som för längesedan tröttnat på den tysk-danska konflikten, skulle draga sina trupper tillbaka, om icke för annat, så för sina finansers skull. Men nu stanna de österrikiska stridskrafterna qvar för att bevaka den preussiska politiken. Den Schleswig-Holsteinska tvisten blottar för öfrigt än på ett, än på ett annat håll Tysklands politiska jämmerlighet. Jag menar storhertigens af Oldenburg förmenta rättighet till hertigdömena. Den oldenburgska regeringen har åt professor Pernice i Göttingen uppdragit att ordna och belysa den material, som skall framläggas för förbundsdagen. Ja, trots den ryska protektionen, fattas det storhertigen ännu utomordentligt mycket för att gifva stöd åt hans anspråk, och Pernice har skrifvit till Wien, att man borde ännu en gång anställa forskningar i arkivet derstädes, att i hans, Pernices, dokumenter funnos stora luckor, samt att de oldenburgska rättigheterna ej kunde bevisas med det befintliga materialet. Allt detta tilldrager sig inför såväl förbundsdagens ögon, som inför de flesta tyska suveräner, hvilka för länge sedan erkänt hertigen af Augustenborg. Alla låta de ett formligt spel bedrifvas med suveräniteten och legitimiteten, och Rysslands skyddsling kan i ett land med 40,000,000 menniskor genom obetydligheter uppehålla en sak, hvars reglering hela folket anser vara af högsta nöden påkallad. Derhän skulle det aldrig ha gått, om ministern Bismarek någonsin önskat tvistefrågans lösning i tyskt-nationel anda. Hans goda vänner påstå väl, att detta och ingenting annat utgör hans syftemål, men fakta tala deremot. Jag måste återkomma till polacksprocessen. -Statsdomstolens president har redan vid cellfängelsets inspektion låtit höra sig för, om den improviserade byggnad, i hvilken förhandlingarne föras, kan eldas. Man väntar sig således, att rättegången skall dragas ut på tiden ända tills i vinter. Flera anklagade polackar ha åter blifvit frigifna, och man väntar att ytterligare en mängd af dem snart skola ställas på fri fot. Allmänheten skakar naturligtvis på hufvudet och frågar sig, huru det varit möjligt att låta personer ett helt ärs tid försmäkta i fängelse, mot hvilka anklagelseakten framdrager de obetydligaste småsaker. En grefve Dzialinsky, som understödt de ryska polackarne, egde en annotationsbok, i hvilken han inskrifvit flera namn. De af grefven antecknade polackarne i Posen anklagas på denna grund för högförräderi; Mot de 140 anklagade förefinnnes till denna stund alldeles ingen anledning, att de umgåtts med revolutionära, mot Preussen riktade planer. Utfaller domstolens dom enligt åklagaremaktens grkonden och deduktivner, så är hvarje mot Ryssland riktadt slag på samma gång ett slag mot Preussen, en sats, hvars ohållbarhet doktor Gneist, en af svarandeadvokaterna, på ett så lysande sätt bevisat, att domstolen icke skall kunna grunda sin dom på densamma: Landtdagen sammanträder icke före November, men i alla händelser mellan den 1 November och den 15 Januari. Denna grundlagsföreskrift skola väl ministrarne efterlefva, men för öfrigt framhärda i sina absolutistiska planer. ————