villigt gifvit kejsaren hvad kejsaren tillht rer. Vi komma nu till frånsidan. 9Såsor ingenting i denna ofullkomliga verld ka vara fullkomligt, så är äfven humbug-mar nens utomordentliga verksamhet behäfta med sina brister. Vi hafva erkänt, att ha skyndsamt utför beställningar å allt som ti hans yrke hörer, men vi kunna ej mot vå bättre öfvertygelse medgilva, att ackurates hör till denne qvasi-politiske handtverkare egenskaper. Han behandlar fakta så, sor funnes de ej till och hans konklusione skulle med fördel kunna användas såsor upplysande exempel till logikens lära or de särskilda slagen af felslut. Det är tyd ligt, att han saknar både tid, lust och för måga att studera ens de yttre konturerna a de frågor, som få tjena till föremål fö hans suffisanta kannstöperi. Han måst skrifva; de ?geskiteftige Vredsker, der be gynder at fermentere, saa snart han seere stykke Papir?, lemna honom naturligtvi intet annat val. Det är således en suveränt bjudande nöd vändighet, vi hafva att tacka för den skrift som under namn af Ett ord efter stormen? nyss kommit att öka vår politiska litteratur ogräs. Ins. vill visst ej falla redaktioner besvärlig med en anhållan om utrymme fö granskning af en pamflett, hvilken för hvarje skriftställare, den der egde något anseende att förlora, skulle vara lika litterärt morti fierande, som den naturligtvis för hnmbug mannen är i det afseendet oskadlig. Mer till prof tillåter ins. sig dock citera ett pa af förf:s yttranden. Han förklarar bland annat, att danska re. geringen saknat hvarje förnuftig anledning att vänta svenskt bistånd, och att hon till och med hade de mest giltiga anledninga att förbereda sig på just den utgång aj alliansförhandlingarne, som omsider blej uppenbar genom grefve Manderströms de. pesch af den 2 Dec. 1863. Detia författarens påstående hör onekligen till de mest oblyga. Men han öfverträffar sig sjelf, han går ännu ett steg länore — så längt, att vi skulle vilja se den som kan gå längre i oblyghet — då han omsider förklarar, att de ?s. k.? underhandlingarne med Danmark ?saknade hvarje ofciel form.? Riksrådets folketings politiska utskott yttrar i sin bekanta berättelse, att tron derpå, utt svensk-norska regeringen delade tanken om Nordens solidaritet, ?var en medverkande orsak till, att författningen af den 18 Nov. antogs af riksrådet?. Hur — frågar förf. — kunde en sådan tro finnas, då ju svenska regeringen strax efter författninsens framläggande, genom depescher af den ) Okt., yttrade sina bekymmer deröfver och varnade för följderna? Förf. har glömtatt ipplysa, huru svenska regeringens bekymner, uttalade i en till grefve Hamilton afåten depesch, som icke ens blef danska reJeringen meddelad, skulle kunna imponera )å danska riksrådet. Riksrådet antog förattningen den 13 Nov. 1863; men intilldess Postoch Inrikes Tidningarnes nummer för len 1 Sept. 1864 utkom, var depeschen af len 5 Okt. 1863 en hemlighet. Om ni, hr redaktör, ej finner ämnet för lenna skizz alltför litet och obetydligt, beiagade ni meddela edra läsare detta utkast ill ett litterärt porträtt af vår politiks hr ielgeschrey. A.