beklagade att han egde föga uppmuntran understöd; af skolrådet var det blott en ledamot som vitsordades, såsom egnande skolan någon uppmärksamhet Ville barnen gå i skolan vore det bra, men ville de icke, blef det dervid: det var en underordnad sak, som den nuvarande vice pastorn icke hade tid att befatta sig med. Mitt intryck af saken var, att den ifrågavarande skolläraren under dåliga konjunkturer gjort rätt mycket. medan pastor och skolråd gjorde — intet. Skolläraren boppades dock, att i den snart bli vande nya kyrkoherden få röna ett verksammare deltagande i skolans angelägenheter. 1 Collaborator Observator. RN — Augusti månads kopparinvägning vid Falu kronovåg utgjorde 1138 ctnr 10 B råkoppar samt 274 ctnr 5 I garkoppar från flamugn, allt af storgrufvemalm. RR — Från Upsala skrefs den 10 Sept.: Väderleken är ostadig och i hö grad menlig för skörden. Förliden gårdag, tidigt på morgonen, kom ett par timmars hällande regn, men hela dagen sedan var regnfri. — Ur ett i Dagligt Allehanda för förl. lördag meddeladt bref från dess korrespondent ombord på emigrantfartyget Ernst Merck, dat. Quebec den 20 Aug., återgifva vi följande utdrag: Här har nu ombord blifvit ett sådant buller af agenter och kanaljer, reseplaner ändras och om göras, att jag för att denna gång hinna omtala åtminstone något af hvad som här sker, måste vara kort i den återstående beskrifningen af resan. Den åttonde hade vi lat. 45 6 N. och long. 499 44 W. från Greenwich, då vi lodade, fingo 8 famnar och befunno oss på New Foundlands bank. Nyfikna passagerare undersökte gyttjan, som satt vid lodet det kom upp, och sade att der var en fet botten; ty andre styrman hade satt en talgkluns nedtill för att få kunskap om grunden. Den nionde fingo vi känna hvad svår sjö på grundt vatten vill säga. Sjöarne kommo som ilskna tjurar med hornen rätt framåt och ville stånga vår skuta. Hon tog dem vanli gen på jernbogen, men sågo de för grymma ut. å vände hon trynet till och förtrampade de Att hon då icke hade tid att akta oss så väl som vi kunde önska, det må ingen ka benne. Den elfte fingo vi en ny passagerare, ett litet kräk som för första gången dagens ljus: det var en liten flicka, som efter ett par agar döptes till Clara Sofia. Hon har nu redan begifvit sig i land och är medborgarinna in a free country. Vi kände denna förmiddag en uppfriskande landlukt och en liten fjäril kom ombord till oss, släpptes i en trädgård af en qvadratfots vidd och dränkte sig i en vattenkruka, den våghalsen, som ändå hade trotsat Atlantiska hafvet. Han hade kommit lång ty vinden var sydvest och vi gingo helt ni New Foundland, fast vi icke fingo se det för tjocka. Den trettonde kom en hten fågel samma väg ombord, för att dö samma afton. Den fjortonde sågo vi land om babord, och ett land, dit man borde släppa våra norrländska skogsdjeflar, ty aldrig lär väl finnas vackrare och stöire parker i verlden. Landet bestod blott af berg, 2 till 3000 fot höga, och dessa berg voro af skog betäckta till hvarenda tum. allt på en femtio svenska mils längd. Öfver allt stupade de brant i hafvet, och hvar de lemnade en kjusa emeilan sig, der låg ett hvitt och vackert nybygge. Deras höjd och trädens storlek gjorde att man tyckte sig vara dem helt nära och att busen voro bygda blott till små Lilliputers beqvämlighet. Men då jag en gång tyckte mig se en liten roldbåt ligga under land och vände dit kikaren, fann jag att den lilla båten var fullt riggad som en skonare, och jag måste korrigera mina distansberäkningar. Jtt notrsken de sig för oss om qvällen, hvilket i prakt öfvergick allt hvad någon här ombord hade sett och hvilket jag icke vill försöka att beskrifva. Ett par hvalfiskar, icke särdeles stora, fägnade vära nyfikna Jandsmän med sina breda ryggar och sina vattenkonster. Dagen derefter. den femtonde, hade vi en lägre otroligt tätt bebygd kust hela tiden. Luften var nu varm, så att vi. som haft mera än svalt under hela resan, började att svårligen svettas. Bergen omkring oss hägrade iunderliga gestalter, både kantade och genombrutna. Jag hade svårt att begripa dem, och först efter långt betraktande märkte jag, att öfver hvarje berg fanns en uppoch nedvänd spegelbild i Ralf vertikal förkortning. så att spetsarne syntes sammanväxta med hvarandra och öfre och undre gränserna utgjordes af jemnlöpande linier. Men löjligt var att se ett par barkskepp som vi mötte och hvilka gingo ostvart hän. Då de kommit fem eller sex minuter från oss, märktes ötver hvartdera en liten svart fläck, som tog till att växa ju längre bort de hunno. Med xrikare sågo vi slutligen att dessa fläckar voro ingenting mindre än fulltacklade skepp, som helt nonchalant seglade till Europa med alla tre toparne nedåt och kölen upp i molnen. Vi fingo Ios fram på aftonen och följande dagen, eltei 30 dygns resa, gick vårt ankare vid Quebec kl 4 på eftermiddagen. Dagen förut kom en läkar ombord från Gros Island, der staten för dylika tillfällen håller ypperliga sjukhus, och tog ifrån ocg vår enda sjukling. ett litet barn från Lindesberg, om jag minnes rätt, Hela familjen togs sven I land och lefver der ännu fritt på regeringens bekostnad. Mannen var vår värsta storätare ombord och åt en gång under allmän sjösjuka. upp ärterna för hela sitt backlag. Man säger att han åt uRp fyra kannor och kräktes sex Hans sista ord då han gick i land var: Nu få vi väl ingen middag i dag! Men han fick sin bleckflasta fylld med kött och klimpa: och reste gladeligen. Hustrun trodde sig förstå engelska och att doktorn befalde att barnet skulle kastas i sjön. Men när vi hunnit öfvertyga henne om orimligheten af sådan fruktan, blef äfven hon belåten. Tredje styrman följde dem i land och lemnade dem ttande. Vi hatva eljest under resan förlorat 3 barn och fått ett i ställe; och skeppet har mottagit mycket beröm från alla sidor. ty så friskt har ingen sett et emigrantskepp komma. Och tack äro vi skyldiga den friska motvinden, fastän han stundom syntes oss förarglig. Irländare komma. ofta hit i det tillstånd, att hela laddningen måste skickas på hospital. En annan svensk kapten har mist sju emigrantbarn, men han har seglat och gjort mycket längre resa. Så snart vi här lågo för ankar, kom en läkare at från staden och var nyfiken, men fann ingen sjuk ombord. Så kommo tullbetjenter och agenter i enskrämmelig mängd. och här skreks och skojades 8: Gud sig förbarme. En massa norskar kom ombord och ryckte och drog den ena till Lake Superior, den andra till Portiand och en tredje till Mont Real, Ohio och Chicago, och höger och venster och huller om buller, så att våra resande stodo som vilsna får, Onsdagen (den 17) afgingo alla, som skulle till minorna, på en ångbåtspadda från bord, under hur r och Ur svenska hjertans djup en gång. De fördes till jernvägen, fingo ofantliga bullar, smörklimpar och ostbitar och hurrade och åkte sina färd. FÅ äro de som gamla Sverge får se tillbaka. Emeilertid märktes här snart många betraktelser om deras öde, hvilka skulle afgå til staten Maine, och på torsdagsmorgonen stod i Morning Chronicle en ytterst häftig artikel mot denna emigrantspekulation. Hvyarenda en, som man ville ,tala med i Quebec, tillrådde folket att längt hellre resa till Lake Supe ior, så framt de icke nödvändigt ville blifyg soldater, som man bestämdt visste blef deras öde i Maine, eller