STOCKHOLM iden 12 Sept, Det bekräftas från alla håll, att vest makterna besvarat meddelandet om freds preNiminärerna mycket ogynnsamt för Tysk. and. Den ministeriella Bayr. Zeit.. med delar, att engelska regeringens depesch in nehållit starka förebråelser mot Preussen. och betonat nödvändigheten af omröstning då det är fråga om 2 — 300,000 danskta lande undersåters afstående. Och frår Wien skrifves, att Frankrike på förtrolig väg framställt den iConstitutionnel länge sedan yttrade åsigt, att en omröstning är nödvändig, för att lösa frågan om den blif. vande herrskaren. Oafsedt förbundsdagens beslut om arfsfrågan i Holstein, skall frå gan om Slesvig blifva mycket enklare, on man kan finna något sätt att erfara folkets önskan. Österrike och Preussen vilja väl skydda sig mot främmande inblandning. i. underhandlingarne, säger Kölnische Zeitung, men Danmark styrkes genom deita moraliska understöd, och bygger fastare på hvarje fördelaktig situation. Franska pressen har på sista dvgarne, liksom på ett gifvit tecken, och utan afseende på arti, uppträdt ytterst fiendtligt mot Tysk: and, och man möter nu mycket ofta ordet Rhenförbund i de franska tidningarne. Det kan enligt Köln. Zeit. anses afgjordt, att vestmakterna närma sig hvarandra, och att missnöjet med de fredsprelimininärer, Preussen och Österrike pålagt Danmark d. 1 Aug., icke minst dertill bidragit.4 Båda kabinettens hållning i denna sak har varit fullkomligt likartad; ingendera af de två makterna kunde besluta sig att hjelpa Danmark i krig, men båda kände litligt missnöje med den roll de spelat. Båda hafva gut Danmark utsigt till bistånd i hänelse det blefve undertryckt, om än icke med bindande ord, och med uttrycket Danmarks undertryckande? förstod man otvifvelaktigt hvarje försök att fråntaga Danmark, för hvars integritet man 1852 och sedermera så ofta tagit till orda, hertigdömet Slesvig. År 1848 påstodo sig ännu båda regeringarne traktatmessigt förpligtade att i nödfall med vapenmakt häfda Danmarks besittning af Slesvig. Denna ståndpunkt är nu uppgifven af England och Frankrike, emedan nationalitetsprincipen sedan den tiden gjort så stora framsteg. Men att låta denna princip kränka till och med den historiska rätten, att se Tyskland uppträda såsom eröfrande makt trots deras hotelser, det pinar vestmakterna. Englands fiendtliga stämning mot Preussen och Österrike framträder både i Palmerstons tal i Tiverton och i grefve Russells noter. England har ännu icke uppgifvit hoppet att genom enträgna föreställningar i förening med Frankrike beveka de tyska stormakterna till eftergifter för nationalitetsprincipen i Slesvig samt låta bestämma den nya gränsen genom folkomröstning. Det är också otvifvelaktigt, att Napoleons skiljedom, hvilken Monrad var oklok nog att förkasta), skulle sått ut derpå. Det synes afgjordt, att tyska stormakterna icke vilja göra några medgifvanden åt Danmark i fråga om gränsen, utan blott behandla det mildti de finansiella frågorna. Måhända skall ingen fara uppstå af de tyska stormaktermas politik och ai deras afslag på vestmakternas föreställningar. Men medelbarligen kan kränkandet at nationalitetsprincipen skapa nya förlägenheter. Det skall hindra ett godt förstånd mellan Tyskland och Skandinavien, och beständigt låta de tre nordiska rikena nära ett lika oförsonligt hat mot Tyskland för Slesvigs skull som mot Ryssland för Finlands skull, de skola derför alltid vara beredda att understödja vestmakterna, medan en uppriktig försonmg med den skandinaviska broderstammen skulle vara möjlig, ja sannolik på grundvalen af en nationel delning. Y Detta är osant. Napoleon skulle icke enligt Englands förslag blitvit skiljedomare, och Monradska ministerens alsigt att anmoda kejsaren derom strandade på konungens vilja.