STOCKHOLM ten 10 Sept. Den splittring och förvirring, som för närvarande råder inom Tyskland, ger ett i London utkommande franskt blad PInternational anledning till följande betraktelser: ?Det missförständ eller rättare sagdt det hat, som nu eger rum emellan Sachsen och Preussen, daterar sig ej från gårdagen. I början af detta århundrade hade konungen af Sachsen efter slaget vid Jena förbundit sig med Frankrike och blef en af kejsar Napoleon I:s personliga vänner; en vänskap, som han förblef trogen äfven sedan hans folk och hans trupper hade gått öfver på fiendens sida. Hans vänskap för Frankrike hade förskaffat honom likasom hans kolleger i Wirtemberg och Bayern äran att få utbyta kurfurstehatten emot en kunglig krona äfvensom betydliga tillägg i sitt rike. Vid Napoleons fall tillskyndade honom denna samma vänskap, i hvilken han framhärdade längre än någon annan, under åren 1814 och 1815 alla tyska furstars ovilja och isynnerhet Preussens hat, hvilken makt, som bekant är, på kongressen i Wien trot. sigt fordrade, att Sachsen skulle utplånas ifrån de tyska staternas karta, och att dess landområde skulle fördelas emellan förbundslemmarne, så likväl att Preussen borde erhålla den drygaste delen. Tack vare Frankrikes motstånd blef dock denna orättfärdiga plan icke helt och hållet ge-l nomförd. Kongressen åtnöjde sig med att till Preussens förmån stympa Sachsen, och derpå låta denna stat fortlefva med det lilla, som deraf återstod. Minnet af dessa tilldragelser är icke så fjerran ifrån oss att det helt och hållet utplånats, och Preussens sednaste beteende i afseende på Danmark har i icke ringa mån bidragit att upplifva detsamma Tysklands mindre stater i allmänhet och Sachsen isynnerhet måste väl nu ha fått sina ögon öppna och insett, att om ock den känsla af hat som deras fordna allians med Frankrike väckte, ej längre existerar, likväl Preussen åtminstone är lika lystet som någonsin och ingalunda gifvit upp sina förstoringsplaner. Lyckligtvis för de mindre staterna och särskildt för Sachsen eger sistnämnde land en statsman, utrustad med sällsynt skicklighet och energi. Han har insett faran och icke tvekat att fästa allmänna uppmärksamheten deruppå, under det han på samma gång varit betänkt på utvägar att förekomma densamma. Hr von Beustlyckades utverka sitt afsändande såsom förbundsdagens fullmäktig till Londonkonferensen, och alltsedan detta olyckliga förlikningsförsök slog fel har han aldrig upphört att vara förbundets organ och en försvarare af dess rättigheter emot -de båda tyska stormakternas anspråk. Och han har gjort ännu mera han har lyckats förvärfva sig aktning och förtroende af den enda monark, som förmår när det gäller skydda den svagares rättigheter emot en starkares ärelystnad. Hans besök i Pa: ris och Fontainebleau ha icke blott satt den utländska diplomatien myror i hufvudet, utan ock lugnat dem, hvilka för sig befarade samma öde som Danmarks. Och Sachsen är icke den enda tyska stat, som fruktar följderna af preussisk äregirighet, understödd af Österrikes samtycke och efter all anledning likstämmighet i åsigter. Alla Tysklands öfriga stater erfara, ehuru i olika grad, samma farhågor, äfven Bayern och Wiärtemberg. Hannover isynnerhet anser sig hotadt, som man lätt finner af dess statshandlingar och parlamentsdebatter. Aldrig har alltsedan 1813 en sådan agi tation egt rum inom Tyskland; och nu är den så mycket större som den blifvit kompliesrad genom de mest olikartade elementer, uch är ett resultat af de mest motsatta sträfvanden. Det finnes ej en enda tysk, som icke drömmer om det stora Vaterlands enhet, och ej en enda person med sundt förnuft, som icke inser, att denna enhet är för närvarande en omöjlighet. Alla Tysklands sträfvanden skulle slutligen stanna vid en dualism?, d. v. s. Tysklands delning emellan de tvenne stora makter, som herrska öfver landet, och af hvilka ingendera är stark nog att uppsluka den andra. Och sedan delningen en gång väl vore verkställd, så skulle det för alltid vara förbi med den tyska enheten. Det skulle bli ett preussiskt Tyskland och ett österrikiskt Tyskland, med andra ord tvenne stora särskilda riken, men icke något Tyskland. Motsvarar väl ett dylikt resultat nationens önskningar, och är det väl värdt att man för detsamma uppoffrar alla de mellanstäter, hvilka ha så djupa rötter i historien samt i folkens bjertan och vanor? Naturligtvis icke. Tysk enhet kan endast uppstå ur en stor nationel revolution; och för att kunna åstadkomma en sådan stor rörelse behöfver ett folk motiver och en im puls, som man nu förgäfves skulle söka efter på andra sidan Rhen. . Men om tysk enhet omöjligt kan bringas till stånd, så är ej samma förhållande med dualismen, hvilken framstår så mycket mera hotande, som den nästan helt och hållet beror på de båda intresserade makternas vilja. Ingen tviflar numera längre på, att om det ej vore fruktan för Frankrike, som hölle Preussen och Österrike tillbaka, så. skulle dessa båda makter snart bli ense om att sins emellan dela de öfriga förbundsstaterna, och från ett dyhkt företag skulle hvarken historiska betänkligheter eller aktning för rätt afskräcka dem. Ibland de mellanstater, hvilka tydligast inse den fara som hotar! dem, emedan de redan erfarit något dylikt, är Hannover, hvilket Napoleon erbjöd åt Preusson får att dermed kunna efter slaget vid