STOCKHOLM den 3 Sept. Utrikos korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondeni.) Berlin d. 29 Aug. Af fredsunderhandlingarne med Danmark lofvar man sig här forttarande goda. resultater, så att man icke betviflar, att en fredstraktat skall komma till stånd. Detta antager man här, ehuru det kan anses vara så godt som slut med de tyska stormakternas allians. Den kan ännu en tid fortfara, och de båda kabinetterna skola uppbjuda allt, för att ej göra brytningen ailuör märkbar; men så mycket kan redan nu tagas för gifvet, att det österrikisktpreussiska förbundet icke kommer att räcka utöfver konflikten med Danmark. Österrike begär af Preussen eftergifter i den handels-politiska frågan, hvilkas beviled är en omöjlighet lör vår regering; ty reussen har fast bundit sig genom fa delstördraget med Frankrike, och Frankrike går blott, såsom fördraget föreskrifver, in på den handelspolitiska. förbindelsen, eller också går hela lördraget om intet. Men på detta grunda sig åter de tullföreningsfördrag, som Preussen redan afslutit med de flesta tyska regeringar, och det är derföre Österrikes fordran, att Preussen skall rätta sig efter kabinettets i Wien önskningar, hvilket är en ren omöjlighet. Mötet mellan konung Wilhelm och kejsar Frans Josef har icke haft några politiska följder. Tvärtom ha de båda monarkerna skilts från hvarandra med den ötvertygelsen, att de konkreta förhållanden, som befrämja deras rätt, icke kunna förändras blott och bart genom deras vilja, om nöden vore aldrig så stor. Preussen och Österrike äro två stater, hvilkas lifs intresse fastmera har sin rot i ömsesidigt bekämpande, än i en allians. Derföre var också förbundet till Danmarks bekrigande blott efemeriskt, ja, till och med-det innerligaste som kan tänkas. Ursprungligen gällde det, såsom mean vet, icke en gång att bekämpa kabinettet i Köpenhamn, utan att kulva den tyska liberalismen. Under sådana förhållanden kunde det ej falla sig svårt för hr von Bismarck att vinna grefve Rechberg, men omöjligt skall det bli för Bismarck att ännu längre fjettra Österrike vid sig. Härmed försvinna också vårt junkerpartis vackraste förhoppningar. Det har blott skäl att antaga, att makterna ej skola skilja sig åt före fredsslutet, och att kabinettet i ien skall gå in på att grundligt nedslå alla liberala sträfvanden i hertigdömena. Slesvig-holsteinarne ha redan för länge sedan gjort sig beredda på allt detta. Gå junkrarnes önskningar i fullbordan, så kommer inom kort storhertigen Peter af Oldenburg till Holstein, för att der sammanträffa med konungen af Preussen. Detta skall bli ett slag mot Augustenborgaren och tillika en väntjenst åt Ryssland, af hvars protektion Oldenburgaren förblir beroende i sin diktan och traktan efter hertigdömena. Hvem har väl något intresse i, att ryskt! inflytande i norden vinner Tysklands mark? Slesvig-holstein irne skola på allt sätt gifva sitt motstånd mot Oldenburgaren tillkänna, liksom de stått i opposition mot Danmark. Polackarnes process, som väcker allt mer och mer uppseende, torde bli ganska obehaglig för ministrarne. Det skulle aldrig blifvit någon anklagelse af, om icke allt sedan den beryktade februarikonventionen den märkvärdiga föreställningen rotfäst sig i våra tongilfvande kretsar, att ett uppror mot Ryssland är på samma gång ett brott mot Preussen. Åunklagarne glömde blott helt och hället, att vår brottmålslag icke vet någonting härom, och i full ingenting annat än de preussiska polackarnes delaktighet i resningen mot Ryssland bevisas, ett taktum, hvaraf de anklagade sjelfva icke göra någon hemlighet, så skall också stats-omstolen, denna undantagsdomstol, icke kunna underlåta att frikänna dem.