ingen benägenhet till förbättring, föraktade all religionsundervisning och var ytterst vådlig för allmänna säkerheten. Attaflifva en sådan menniska, måtte väl, om någonsin, vara statens icke blott pligt, utan rättighet. I detta flacka resonement ligger väl mycket, som anslår en korttänkt och ytlig rättskänsla, men ingenting, som talar till en djupare moral och en högre åsigt af menniskoliffet och dess betydelse. Just derföre att Åberg visade sig vara mera förhärdad än mängden af sina medmenniskor, borde staten ha lagt sig desto mera vinn om alt förbättra honom, på samma gång den höll honom stängd från möjligheten att skada andra. Det grundfalska uti åsigten om dödsstraffets större lämplighet för vissa personer ligger just deruti att anse en menniska, eho hon vara må, för oförbätterlig. Men man förbättrar icke en brottsling derigenom att man hugger hufvudet at honom, ehuru beqvämt detta bestraffningssätt än kan vara för staten, som dermed slipper all omsorg för sina fallna medlemmar. Man förbättrar icke heller en menniska genom att truga på henne religionsundervisning, utsätta timman för hennes afrättning och säga henne: På det och det klockslaget skall du vara beredd att gå till döden. Till all slags andlig pånyttfödelse fordras sjelfarbete och sjelfmedverkan — och detta arbete fordrar tid, icke den korta tiden af några veckor, som vanligen bestås, sedan dödsdomen fallit, utan måhända åratal, många år. Ju mera förhärdad den brottslige är, desto större själsarbete; desto djupare sjelfpröfning och sjelfbetraktelse och följaktligen desto längre förbättringstid är af nöden, innan ett nytt andligt lif kan tändas inom ett menniskobröst, hvars alla bätte tankar och ädlare känslor blifvit förslöade, eller rent af dödade under en längre utöfning af brottsliga vanor. Den officiella ståten af en själasörjare eller s. k. fångpredikant, med dertill hörande presterliga apparat, som bereder delinquenten till döden i fängelset, följer honom derifrån till afrättsplatsen, läser böner för honom under vägen och hviskar s. k. tröetens ord till honom i hans sista ögonblick, kan vara effektrik nog, inom diktens område och på scenen, men minskar icke det ohyggliga uti sjelfva saken, liksom denna officiella ståt i sig sjelf är af en mycket ihålig och betänklig beskaffenhet, sedd ifrån verklighetens synpunkt och afklädd sitt yttre, illusoriska omhöljeLåtom oss nemligen äfven betrakta saken från dess rent religiösa sida och se till, huru den dervid tager sig ut! Vi finna då lätt, att det ur religiös synpunkt hemtade försvaret för dödsstraffets bibehållande är ohållbart, inkonseqvent och sväfvande. Den mosaiska lagen, som fordrar öga för öga, tand för tand, stiftad för andra tider och förhållanden, kan icke vara tillämplig på vår tids menniskor, lika litet som den öfverensstämmer med våra rättsbegrepp. Det gamla testamentets Gud var företrädesvis en vredens och fruktans Gud, som straffade fädernas missgerningar in på barnen ända till tredje och fjerde led. Den kristna lärans Gud, rätt förstådd, är en barmhertighetens Gud, som icke vill någon syndares död, utan utsträcker sin försonande hand till alla. Huru nu förlika denna kristendomens milda lära med dödsstraffet? Huru djerfvas, såsom yttersta försvaret derför, framdraga dn utnötta, helt och hållet missförstådda satsen, att den som griper till svärdet, skall med svärd förgås? Om man kunde tänka sig något slags försvar för dödsstraffet, så skulle det ligga deri, att den lifdömde, väl beredd att skiljas hädan, sjelfmant ville lemna sitt hufvud åt bödelns hand. Det återstår dock alltid härvid att betänka, huruvida icke en sådan sjelfuppoffring står nära på gränsen till eller rättare sammanfaller med ett sjelfmord och såsom sådant är helt och hållet förstligt. Men huru många lifdömde vilja il sjelfmant skiljas hädan? Innan domen fallit, är den brottsliges hela uppmärksamhet vanligen upptagen afransakningen, dess blika chancer för och emot, möjligheten till räddning, 0. s. v.; och sedan domen fallit, hakar sig den lifdömde fast vid en förväntad benådning såsom sitt yttersta halmstrå. Exempel gilvas visst på mördare, som icke begärt nåd; men eger man deraf rättighet sluta till, att de velat dö, och att de icke hellre velat lefva, om någon ljusning kunnat spörjas i den midnatt at sorg och beryck, som omgaf dem? Menniskosjälens mysterier äro outgrundliga, och hvem våar väl sätta sig till doms öfver, huru det ser ut i den menniskas själ, hvars Kropps iga hydda sväfvar på branten af en redan öppnad graf? . . För mördaren Åbergs afrättning finnes pmellertid icke ens det skälet, att han var beredd att dö. Han fasthöll sig tvärtom krampaktigt vid lifvet ända in i sin sista minut. Han hade redan på förhand förklarat, att han skulle kämpa med bödeln om detta lif! N Hvilka förfärliga inkonseqvenser råkar an icke här på? Först och trämst varnar vår högkyrklige teologi för all s. k. ?sera venitentia , hvarmed menas faran att så änge uppskjuta sin omvändelse och bätting, att den blott blir en ånger på dödsängen. Vi fråga härvid: Hvad är då väl ifven den brottslings ånger, som beredd rår till döden, i sjeltva verket annat än en era penitentia, framkallad genom tvång, geom mer eller mindre påtrugadt presterligt viträde efter dödsdomens afkunnande? —