Sin utomordgeniugt tortjenstiullt arbete, vittnande icke allenast om stor flit hos dess författare och hans medarbetare, utan äfven om en ovanlig skicklighet, hvarförutom betänkandet eger den särskilda förtjens vara uppsatt med en i officiella akter s synt oförbehållsamhet, men som var vändig här, hvarest det gällde att afslöja den storartade militäriska uselhet, som ofvanifrån och nedåt blifvit lagd i dagen på nästan alla punkter. Betänkandet är alltför omfängsrikt att här kunna ens i sammandrag meddelas; vi måste derföre inskränka oss till ett utdrag af det vigtigaste, och skola således börja med hvad som yttras om general de Mezas förhållande, hvaraf synes, att den allmänna (ehuru icke off ella) fördömelse, som efter återtäget från Dannevirke drabbade honom, varit fullkomligt berättigad. Redan den 21 December förkunnade det kungliga budskapet till riksrådet konungens gt alt draga sina trupper från Holstein, ör alt samla folkets hela motståndskraft på denna sidan Eidern?. Under loppet af följande veckan utfördes detta återtåg, sedan försvaret af öfvergången till Eider-ön (det ?gamla? Rendsborg), fastän förberedt, åter blifvit uppgifvet under omständigheter, som måste inverka nedslående på solda terna. — Det utöfvade ingen bättre verkan, att det för Fredriksstads försvar så vigtiga stora brohufvudet, som under sommarens lopp blifvit anlagdt på sydliga Eiderstranden, i samma dagar sprängdes i luften. Men om än dessa förebud icke voro gynnsamma, skola dock de, som vid denna tid sågo armån, aldrig glömma den sinnesstämning, som uppfyllde den under de sista förberedelserna till försvaret al Dannevirke under loppet af Januari månad detta år. Den 25 December 1863 utnämndes generallöjtnant de Meza till ötverbefälhafvare. Här torde vara rätta stället att påminna om att denne man, som på sin tid var ordförande i befästningskommissionen, under en längre följd af år varit kommenderande general på halfön och såsom sådan bosatt i granns pet af Dannevirkeställningen, att han två å rad haft öfverbefälet öfver de vid Dannevirke samlade trupper, ena gången i ås; ar ett större antal representanter för främmande makters armeer, och att han vid dessa tillfällen uttalat sig om det blifvande försvarets ära och styrka. Ehuru krigsministeren på gifven anledning förkla utskottet, att dess arkiv icke innehåller några upplysningar om de förhandlingar med generalen, hvilka måste hafva föregått, misstager sig knappast allmänna opinionen, då den antager de Mezas utnämning hafva skett i öfverensstämmelse med generalens egen bestämda önskan. Generalen hastade emellertid icke i samma grad att tillträda sin vigtiga post, ty det var först den 4 Januari detta är, som hon i dagordern kungjorde för trupperna, att han tillträdde det honom genom allerhöj solution uppdragna befäl. Krigsministern bhastade icke heller: ty trots den instruktion, som utfärdades för öfver befälhafvaren, hvarken är vidlyftig eller, efter dess enkla innehåll att döma, kan hafva inneburit nägon synnerlig svårighet, blef den dock först de i nåder stadfästad och jemte en skrifvelse afsänd först den 22 Januari. : På utskottets frågor rörande detta förhållande har krigsministeren svarat, att någon upplysning om orsaken till det af utskottet påpekade dröjsmälet icke finnes. Itskottet förmodar, att det passerade naturligast kan förklaras deraf, att vederb rande, deribland öfverbefälhafvaren sjelf, icke haft något slags tvifvel i afseende på omfånget och betydelsen af de höga pligter, han antagligen frivilligt åtagit sig not konungen, folket och armån. Den verksamhet som tillföll hären vid Dannevirke, sönderfaller naturligt i följande tre afdelningar: tidrymden intill de aktiva tiendtligheternas utbrott den 1 Februari; stridsdagarne från den 1 till och med den 5 Februari, och återtåget från den 5 Februari på aftonen till ankomsten till Sundeved och på Als den 8 och 9I Februari. Under loppet af hela Januari månad detta år hade armen tvenne uppgifter: att bevaka gränsen emot Holstein och att göra en sista ansträngning för att göra sin egen och ställningens försvarsförmåga så fullkomlig som möjligt. De utskottet meddelade akter gifva ingen vägledning för bedömande af hvad som fordrades för en försvarlig bevakning af gränsen; deremot visa de, att i detta ändamäl en temligen stark fruppsammandragning egde rum längs gränsdistriktet. Häraf följde, att kantonnementsqvarteren blefvo mycket inskränkta, Olägenheterna deraf ökades betydligt genom en till och med i vårt klimat ovanligt sträng köld, som äfven gjorde sjelfva tjensten sträng. En alldeles på dislokationslokalerna riktad unde måste ega rum för att göra det möjligt att kunna fälla en grundad dom, huruvida de vidtagna dispositionerna öfver trupperna varit riktiga och alltså dessa olägenheter oundvikliga. Då inga materialier härtill förefinnas, måste utskottet låta denna punkt bero. Och af alldeles samma skäl måste utskottet förklara sig ur stånd att bilda sig en grundad mening om huruvida det verkligen varit nödvändigt att så starkt som skedde koncentrera hela den truppstyrka som under månadens lopp samlades i och bakom Dannevirkeställningen. Skulie sådant icke vara händelsen, så skulle i följd deraf ansvaret härför samt för det mycket betydande inflytande, de dåliga qvarteren enligt samtliga afdelningarnes vittnesbörd utöfvat på truppernas stridsduglighet vid de verkiga fiendtligheternas utbrott, uteslutande falla på öfverkommandot. (Forts.) Den 29 Juni inträffade eröfringen af Als, en mycket vanhederlig och mycket sorglig händelse för vårt fädernesland, en dansk tidning. Den 26 Augusti, således 5 veckor derefter, kommer från ministeren ett provisoriskt aftryck af en berättelse om striden; något jämmerligare försvar för en jämmerligare krigföring har tidningen icke sett, och lofvar att sncces meddela nämnde