Jemotsta de starkares pätryckning7, Doktor Rosenberg framställer i sista afdelningen af sin skrift ett vidlyftigt och i detalj utarbetadt förslag till ett nordiskt statsförbund. Han medgifver, att den dynastiska enheten är högst väsentlig för en förening mellan de tre rikena, men anser att man dock, intill dess en sådan kan uppnås, kan sfräfva till och närma sig detta mål medelst ett statsförbund, upprättadt i enlighet med det program, som nyligen skall ha blifvit framkastadt från mycket hög ort i Sverge. Författaren söker med mycken flit och sorgfällighet lösa sin svåra uppgift: tre sjelfständiga, konstitutionelt organiserade stater, al hvilka två äro förenade genom gemensamt konungahus och gemensam bestyrelse af utrikesangelägenheterna, medan det tredje står allena med sitt eget konungahus, skola förenas så, att de, med upprätthållande af hvarje stats sjelfIständighet och utan någonderas underordnande under de andra två, samt med bevarande af folkets fulla konstitutionella rätt, komma att bilda en politisk enhet i förhållande till den öfriga verlden. Jag tror att författaren i sitt projekt strandat på ett par svåra stötestenar, framförallt de två utrikesministerierna, som hvardera skulle ha rätt att uppträda på alla de tre rikenas vägnar; men förslaget har det oaktadt sina stora förtjenster och bör i alla händelser kunna framkalla en diskussion i ämnet, som är nödig, för att begreppen i dessa ämnen må kunna redas och föreställningarne om sättet för skandinavismens politiska genomförelse icke vara allt för sväfvande och obestämda, när ett gynnsamt ögonblick inträder, hvilket möjligtvis skulle kunna komma förr än någon tror, kanske lika gerna i dag som i morgon. Jag gjorde häromdagen ett besök på ett par af de härvarande militära lazaretterna och kan icke annat än på det högsta vitsorda den ordning, snygghet och renlighet som der råda och den utmärkt goda skötsel och omvårdnad, som kommer de särade till del. Bland de många blessyrer, som förekomma, äro ett stort antal af en underlig beskaffenhet och hvilka taga sig ut som en nyckfull lek af krigs-ödet. Det är exempel på personer, som fått skott in i: hufvudet vid tinningarne, eller in genom den ena käken och ut genom den andra, eller på hvilka hela ansigtet tyckts vara kros-sadt af karteschskrot och som dock med lätthet komma sig, då deremot andra dö genom förlusten af en finger eller genom ett lätt skottsår i den köttigaste delen at handen. På lazarettet i Christianshavns artillerikasern ligger ännu löjtnant Liikanen. Hans tillstånd har varit underkastadt många vexlingar. Sårfebern har ett par gånger fört honom på grafvens brädd; dess emellan har han varit proportionvis mycket kry. Nu är sjelfva såret i låret läkt, men knäet har uppsvullnat på ett oroväckande sätt. Då detta lazarett med det första kommer att evacueras, för att lemna plats åt den från Fyen hit återvändande delen af artilleriet, torde Liikanen redan i nästa vecka komma att förflyttas till lazarettet å Fredriksbergs slott. På lazarettet i landkadettakademien ligga tvenne svenskar, som blefvo sårade i den olyckliga affären vid Lundby den 2 Juli, nemligen Boldt och Johansson. Vid första regementets andra kompani, som företog det temligen illa beräknade angreppet mot den väl betäckta preussiska kolonnen vid Lundby, voro fyra svenskar, allesammans? raska, intelligenta och utmärkt dugliga, nemligan löjtnant Betzholz och de meniga Emil Ekström, Boldt och Johansson, samtlige hörande till den klass af frivilliga krigare, som i ordets fulla bemärkelse göra skäl för detta namn och som i danska armån på ett hedrande sätt representerat svenska folket. Alla dessa fyra blefvo sårade. Betzholz har nyligen aflidit af sina svåra blessyrer. — Emil Ekström från Göteborg ligger svårt sårad i Nörre Sundby på Jutland. Boldt, son af skeppsklareraren Boldt i Landskrona, och sjelf under nägra års tid anställd -på skeppsklurerarekontor i Stockholm, är en intelligent och liflig ung man, med värma omfattande den sak, för hvilken han kämpat, hvarföre han ock, efter hvad jag tror, var den förste svenske frivillige, som kom öfver till Danmark denna gång. Han har fått ett skottsår genom höften, som om det gått några linier mera åt ena sidan, utan tvifvel skulle varit dödligt; hans sår lofvar nu snar förbättring och man bör hoppas att det icke skal! inverka hinderligt på -hans förmåga att gå. Bokhållaren Johansson (hörande till femte kompaniet af Stockholms -skarpskyttekår) var: den första Stockholmsskarpskytt, som afgick till krigsteatern och valde dervid liksom de tre andra nyssnämnda kamraterna, första regementet, såsom det, hvarvid man trodde att mest skulle bli att göra i krigisk väg, hvilket hopp general Baglends i väsentlig grad bragt på skam. S Särskildt förtjenar bär omnämnas det nit5 och den uppoffrande välvilja som hr A. W. 1 Möller ådagalagt i afseende på de svenska j frivilliga, hvarförutan säkerligen mycket ! trassel, många svårigheter och obehaglig-! heter skulle ha uppstått. Hr Möller, som s värit musikhandlare i Stockholm, är der ; S i f —-— -m —— a me TN -— . I ke: fr bran RR fr — AS fär FR VR KA jr Jr SR I AA —A AA od AA AJ välbekant för sitt humana och älskvärda väsen; han är nu arrendator i Småland och adjutant vid en dervarande skarpskyttekår. Då han i början af året vistades i Köpenhamn, adresserade Aftonbladets redaktör, som kände hans intresse för saken, till honom de första af de från Stockholm sända frivilliga för att erhålla anvisningar och hjelp me råd och dåd. Med värma antog han sig deras angelägenheter och denna omvårdna utsträcktes efterhand till. alla de svenska frivilliga, från hvad håll de måtte komma. Det var icke blott i fråga om anmälning och anställning Han lemnade sitt biträde; fortfarande blef han och är ännu sedan ett halft års tid en ständig hbjelpreda för dem och en mellanlänk mellan dem och danska krigsministeren å ena sidan samt deras hemmavarande anförvandter och vederbörande understödskomitter å den andra. Är det någon, som råkat oförvarande i stor nöd eller förlägenhet af det ena eller andra slaget, strax sätter eig hr Möller i rörelse för att bereda hjelp och utvägar:ly RM NN -—ch FO m-— Fr ce