tade, och om hon ieke kunnat gilla regeringens på sista tiden följda politik, så äro dock svenskarne numera icke så snare att töma?, som Gustaf I klagade att de voro på hans tid: den kärlek, som de en gång bortgifvit, återtaga de ej lätt. Häruti torde ock förklaringen böra sökas derpå, alt svenska regeringens nyligen till förmån för vår östra granne vidtagna åtgärd, jag menar det opåkallade undantaget från gällande bestämmelser för utländska krigsfartyg, som vilja besöka svenska hamnar, från början med så len hand vidrördes af folkets naturliga språkrör, den sjelfständiga pressen; hade regeringen då gilvit något plausibelt skäl, om ett sådant fanns, för sitt handlingssätt, så skulle den allmänna m-ningen säkerligen låtit sig nöja dermed; i stället har känslan af oro och obehag nu ökats, då regeringen insvept sig i en förnäm tystnad eller, ännu värre, tillåtit mera tjenstvilliga än skickliga organer att kompromettera henne genom att fnaska med förklaringar, som ingenting förklarat, tills det omsider gått ända derhän, att det blad, som först meddelade notisen om det de ryska örlogsfartygen förunnade privilegiet och då beledsagade den med ett försök till förklaring å det förunnade privilegiet, nu kommit till den skriande motsägelsen mot sig sjelf, att något särskildt privilegium för vår östra granne finnes icke? ), Oafsedt sjelfva sakens betydelse i och för sig, borde väl en regerings anseende vara något så värderikt, att det ej bör äfventyra att förspillas genom den lätteligen uppkommande föreställningen, att hon kan ha någon andel i ett slikt erbarmligt åkande och vändande. Det må lemnas derhän, huruvida nu ifrågavarande sak i och för sig är eller icke är af någon omedelbar betänklighet för Sverges intressen, ehuru äfven härom sakkunnige tyckas vara, minst sagdt, af delade tankar; hvad som alltid qvarstår såsom oroväckande är, att den ser ut som ett tidens tecken, att den innebär antingen en sjelfmant artighet mot Ryssland eller en ailt för medgörlig eftergifvenhet för Rysslands begäran, som regeringen, utan att göra sig skyldig vare sig till trots eller, enligt Handelstidningens uppfattning, till (småaktighet, ganska väl hade kunnat afslå genom att hänvisa till gällande förordningar. Och de, som tillåta sig att insistera härutinnan, lära ej heller med fog kunna beskyllas för att göra det af småaktig oppositionslusta, utaf någon, som känner Rysslands vanliga vägar: först anhållan om suspenderandet af en generalorder, slutligen kanhända yrkande på upphälvandet af en författning; en nation har rättighet att vara skuggrädd om sin värdighet och frihet, helst med sådana exempel för ögonen, som Rysslands historia 1 rikt mått erbjuder. Rysslands makt i Europa hvilar derpå, att ingen af de maktegande vill stäcka dess öfvervälde och öfvermod. Smågnabb, utbrott af litet depit öfver uraktläten etikett och dylikt kan väl för ett och annat ögonblick störa harmonien mellan hofven; men någon allvarsam kollision kommer ej i fråga mellan makten Ryssland och någon annan makt, eå länge det förras skrämmande namn anses oumbärligt att hälla folken i styr. Den allranyaste historien har till fullo bevisat, att Ryssland kan vara tryggt för hvarje allvarlig kraftansträngning från de europeiska makterna, sådana de nu befinnas organiserade och så som de nu ha begrepp om sin bestämmelse och om sin ställning till sina folk. Ännu en gång: ingen förnuftig menniska begär, att Sverge skall taga något initiativ till stäckande af Rysslands öfvermakt och öfvermod; vare det längt ifrån oss att predika lättsinnighet i denna väg, men en smula mera förtroende till Gud och folket skulle vara nyltigt då det gäller fäderneslandet, och hvarje svensk man måste fordra, att mot Ryssland ingenting öfverflödigt göres i artighetsväg, och som dertill möjligen kan i en framtid åberopas såsom ett vådligt preJudikat. Det här vidrörda ämnet öppnar ett vidt fält för betraktelser öfver hvid Ryssland verkligen föreställer i Europa, och hvartill fe en annan gång torde få återkomma Ryssväldets framtid bör blifva densamma am turkväldets och skall väl så blifva, om folken i tid vakna till full insigt om den fara, som derifrån hotar. Så snart turkväldet icke längre förmådde skrämma och trotsa, dog det ut; någon annan roll fanns för detsamma icke. Huru länge det ena förmått spela sin roll, ha vi redan sett, huru länge det andra uthärdar med sin, får väl våra efterkommande se. Pjesen tör ännu ha flera akter qvar, och dess utveckling är svår att förutse; hvad vi kunna se och böra bereda oss på är, att anläggningar och intriger icke tillåta oss att uppträda som komparser. Håkan Röde. ) — Om ej möjligtvis i Aftonbladet, tillägger bladet såsom klämm? på sin artikel, en qvickhet så bitande och så väl funnen, att den torde förtjena spridas till en större läsarekrets. rr rn nnnnd Om nidingsdåd. Till redaktionen af Aftonbladet. Det är för hvarje menniska af bildning hka oförklarligt som djupt bedröfvande, att nidingsdåd kunna begås. Att tjufven stjäl för att tillfredsställa sina timliga behof, kan förklaras och äfven ursäktas; men nidingens usla beteende kan aldrig tförlåtas. För hvarje sann svensk måste det dertill vara djupt