mängd slående likheter emellan Hollands belägenhet vid nämnde tid och den hvari Danmark för närvarande befinner sig. Holland angreps då af de tvenne stormakterna England och Frankrike under de lumpnaste förevändningar. — Europa, förvånadt öfver denna oväntade enighet mellan de två stora rivalerna, åsåg med lugn detta orättfärdiga angrepp. Sverge förpligtade sig till och med att angripa och sysselsätta det tyska riket, i fall detta skulle vilja komma Holland till hjelp. Den enda verkliga allierad som Holland egde, var den store kurfursten af Brandenburg, hvilken hade ingått ett defensivt förbund med Holland, men som till följd af något dröjsmål vid ratifikationen af detsamma tog sig anledning att draga sig tillbaka. Man finner i historien om detta krig idel motsvarigheter, ofta in i de minsta detaljer, till Preussens och Österrikes ärorika? härtåg mot Danmark: Daunevirkes utrymmande, Dybböls fall och Als intagande, skräckscenerna vid bombardementet mot Sönderborg, de fiendtliga truppernas utbredning öfver hela Jutland, deras skräckvälde, plundringar och utpressningar derstädes, hotet och förberedelserna att gå öfver till Fyen och Sjelland, sjösegern vid Helgoland såsom den enda ljusstrimman på denna mörka tafla — allt har sin kompletta motsvarighet i det holländska kriget; ja till och med de inre partistridigheterna, de reaktionäras och klenmodigas skrik mot Köpenhamn och mot de på afstånd blodtörstiga? köpenhamnarne, ambassaden till de fiendtliga hofven för att begära fred på snart sagat hvilka vilkor som helst o. s. v. I det holländska kriget var det de båda allierade stormakternas gränslösa ötvermod, som medförde Hollands räddning. De få provinser, som icke fienden, till följd af de verkställda öfversvämningarne, lyckats ockupera, fortsatte försvaret med den yttersta förtviflans mod och energi, tilldess flera europeiska makter hunno komma ur den häpnad, hvarmed Frankrikes konsiderationslösa uppträdande hade slagit dem; det hoiländska kriget förvandlades till ett europeiskt och de förenade Nederländerna gingo frälsta utur den hårda pröfningen. Under närvarande förhållanden kan ingenting vara lärorikare för danska folket än just denna period af Hollands historia. Den manar till enighet och uthållighet. Medgifvas mäste dock, att det finnes en punkt och en ganska väsentlig, der jemförelsen haltar på ett betänkligt sätt. Holland egde en prins Wilhelm af Oranien, som naturen hade stämplat till anförare, som med sitt ljusa förstånd och sin skarpsinniga försigtighet förenade en aldrig tröttnande ihärdighet, ett okufligt mod och den kungliga egenskafe att kunna ingifva andra mod. Men vad har Danmark i detta fall? . Jag -berör här ett under närvarande förhällunden något delikat ämne. Men hvartill tjenar det i sjelfva verket att offentligen vilja skyla och beslöja den sanning, som hvar och en tänkande menniska, som något känner förhållandena, enskildt inser och erkänner. Om i denna tid en man med kraft, med mod, med letvandedansk nationalkänsla stått i spetsen för Danmarks rike, så skulle förhållandena utan tvifvel tagit en helt annan vändning och många af de till: dragelser, som mer än sjelfva de militära förlusterna varit egnade att nedslå det danska folkets mod och förtröstan, skulle hafva ;uteblifvit. Om konung Christian varit i stånd att omedelbart och personligen våga någonting, så skulle han säkerligen kunnat vinna mycket — långt mer än han kan räkna på att vinna af de tyska stormakternas medlidande. Ännu i denna stund — då allt tyckes vara förspildt och utsigterna så mörka — om det funnes en möjlighet för konung Christian att i stället för att gå omkring och sucka och jämra sig på ett och :annat af militärlasaretterna, träda personligt fram, ådagaläggande i ord och handling, att han ville lefva och dö med sitt folk, att han ville våga allt för dess frälsning, att han ville, om det komme till det ttersta, såsom Fredrik III sade, ?dö i sitt 07 — så skulle ett nytt lif, en ny förtröstan, genomströmma danska folket, alla inre stridigheter skulle försvinna, de mest tryckande bördor skulle kännas lätta, Europas alltsedan Dannevirkes.utrymmande efterhand bortdomnäde sympatier skulle åter vakna till kraftigt lif och ur den hjeltemodiga kamp som danska folket då skulle föra, skulle det utan tvifvel utgå frälst samt moraliskt stärkt och pånyttfödt såsom Holland ur sin strid för två hundra år sedan. Men nägonting sådant torde för konung Christian vara en fysisk och moralisk omöjlighet. Hvilka respektabla egenskaper hans privata personlighet än kan förete, så lärer det väl näppeligen finnas någon, som förnekar, att han 1 ytterlig grad saknar just de egenskaper, som jag här ofvan nämnt såsom utmärkande för Wilhelm af Oranien. Jag har, uppriktigt taladt, icke egentligen hört någon tala någonting ondt, någonting hätskt om Christian IX, men icke heller någonting godt. Den danska godmodigheten känner ett slags medlidande med honom, derföre att han råkat så illa ut och icke vet, hvart han skall vända sig och hvad han skall taga sig till. Det är väl möjligt, att vid vissa tidpunkter mycket skarpa ord blifva fällda och flerstädes äfven just nu i denna tid fällas om honom; men jag har i dessa dagar icke hört någonting sådant, endast en och annan anspelning derpå, att han osktadt sitt blomstrande utseende i det hela haren mycket skral fysik, hvilket isynnerhet up: enbarar sig 1 brydsamma ögonblick, då an ställes 1 valet och qvalet och måste decidera sig. Ett omdöme, som måtte vara temligen allmänt, då jag hörde detsamma upprepas af en mängd personer både i Köpapbamn och andra orter på Sjelland, är ljande: ?Han är jo en ganske net och skikkelig (hygglig och beskedlig) Mand og en ret passabel Cavallerist — i Fredstid.? En annan nyligen här utkommen broschyr är utgifven af den inom en vidsträckt krets af personliga vänner i Sverge så högt värderade doktor C. Rosenberg, med titel: ?Ben politiske Skandinavime?, Hindringerne, Nödvendigheden og Muligheden for dens