Svenska frivilliga I danska bären. En brefskrifvare till Östgöta Korrespondenten tror sig veta att redan tidigt åtskilliga diplomatiska meddelanden egt rum rande i danska armen anställda svenska frivilliga officerare. Det faktiska af korrespondentens framställning är följande: På grund af från Preussen framställda för ningar, lär svenska kabinettet redan i medio af Maj upplyst, att ingen af våra officerare erhållit permission specielt för att inträda i dansk mån; att alla erhållit rättig! att tjenstgöra i de främmande makters arr med hvilka konungens regering befinner sig i fredliga förhållanden; att det sålunda var dem tillåtet att söka anställning i hvilken europeisk arme som helst; att svenska regeringen aldrig gjort någon hemlighet af de tillåtelser, som i detta afseende blifvit meddelade, och att tidningarne ständigt offentliggjort namnen på de officerare, som inträ i dansk tjenst; att då detta sakernas tillstånd för Sfrigt fortfarit sedan tre månader, utan att några reklamationer blifvit gjorda, alla skäl saknades, för att tro det de krigförande makterna dervid fästade någon vigt, och det så mycket mer. som alltjemt, och särskildt 1848, fl kar deltagit i Europas krig, utan att ni märkningar deröfver blilvit gj mande regeringarnes sida; att svenska reg gen hoppades, att det vapenstillestånd, som då var i fråga, älven skulle leda till en fred, som regeringen så lifligt önskade, och som skulle betaga denna fråga all dess betydelse; att svenska regeringen icke ansåg sig berättigad att återkalla de redan permitterade ska officerarne, som fått anställning i dansk tjenst, men att, sedan prenssiska regeringen gjort påminnelse deremot, ytterligare permissionsansökningar för detta ändamål icke skulle beviljas Efter hvad man här 1 väl underrättade kretsar tror sig med säkerhet veta, har svensk-norska ministern i Berlin, som afgaf denna förklaring, inrapporterat, att preussiska minister-presidenten hr v. Bismarck fann sig tillfredsställd dermed samt uttalat den önskan, att ett godt förhållande fortfarande måtte ega rum mellan Preussen och Sverge. Preussiska minister-presidenten skall, efter hvad man jemväl här vill veta, till och med hafva förklarat, att man icke hade något emot att ctt begränsadt antal af svenska officerare tjenstgjorde i danska armen; men att man fordrade att svenska regeringen icke skulle tillåta att en af dess officerare fortfor ait befinna sig i spetsen för en kår fribytare, bestämd att oroa och uppsnappa. preussiska trupper. Vid den tid, då konferensen i London tog den vändning, att kriget syntes komma att åter flamma upp, säges det vidare, att preussiska ministern i Stockholm, baron Rosenberg, skall ha vändt sig till grefve Manderström med den förfrågan, om icke svenska regeringen kunde återkalla sina officerare. Grefve Manderström skall derpå ha svarat, att, enligt regeringens löfte, de permitterade officerarnes antal icke förökats, men att det var regeringen omöjligt att återkalla dem. Grefven skall, efter hvad här uppgifves, ha fästat baron Rosenbergs uppmärksamhet derpå, att det vore vanhedrande att återkalla de i dansk tjenst varande svenska oflicerare, som under vapenhvilan emottagit traktamente af och lefvat af danska regeringens bröd, vanhedrande, säger jag, att återkalla dem i det ögonblick, då kriget er skulle börja. I vår ställning, skall grefve Manderström ha