sjeliva ?corpora delieti till hands, så tär inskränka mig till att ur minnet ankna ett par, som också obestridligen förtjena att intvga hedersplatsen bland de många kamraterna. Hvad synes läsaren t. ex. om den Göteborgska Handelstidningens mirakulösa sats, utt bland de skäl, som böra afhälla oss ifrån att visa en utmanande hållnivg emot Ryssland (och med utmanande? förstås här uppenbarligen tillvaratavandet rf hvad vår egen regering benämnt vära heligaste och dyrbaraste intresseu?, y någon unnan utmaning bar, som hvar nian vet, aldrig varit ilrågasatt af någon förståndig tidning — och på mer än ett är icke af någor tidvivg — bland dessa skäl anför, som segdt är, Handelstidningen främst det, att ?Ryssland nu vill ha tred!? Ja, utan tvilvel! Men ör det då Bysslands dyraraste intressen som Sverge bör göra tik sin uppgift att vårda? Att Ryssland nu vill a fred, derföre att det svårligen kan föra krig, med en tom skattkammare, med en pågående social revolution inom sig, och med det marterade Polen bredvid sig, som blott väntar på ett nytt uppslag föratt återupptega sin frihetskump — detta är just I hvad undertecknad i en föregående uppsuts sökt utförligt ådagulägga, men han drog deraf i sin enfuld den kouklusionen, att förvällandena säledes nu mindre än någonsin rättfärdiga en politk å Sverges sida, som läte leda sig af truktan för Ryssland och dess hotelser. Handelstidningen deremot kommer, som man ser, till en alldeles motsatt slutsats. Men är det verkligen kommet så långt, att svenske män vilja lyssna ull läror, som predika, att man skall håna och skymfa en olycklig vän, men buga och krusa ör en öfvermodig fiende, då är det ock tid att med den romerske fältherren utbrista : ) Bort, gamla sinnesart ! En skökas ande j Mig falle på! Förvandle jag mitt härskri, Som stämde in med trumman. till ett gnäll Så fint som snöpings eller flickas stämma, Som vyssjar barn! Må tega skurkars smil Min kind bebo och skolpojktårar imma Mitt ögas spegel, tiggartungor dallra Mot mina läppar, och mitt pansarkn Som blott sig bojt uti stigbygeln, k Som statkarlns för slant ! Jag hoppas dock, att den gamla svenska sinnesarten skall, efter detta utbrott afrättmätig harm, också tillägga: Jag gör det ej: Jag har ej lust att så min heder kränka Och låta kroppens åtbörd lära själen En sådan klibbig låghet !? i En farlig medtäfltare om första hedersrummet bland klenmodighetspolitikens mirakulösa satser? uppträder uti en gärdagens uf-; tontidning i näga funderingar. föranledda uf det entfaldiga talet om Danmarks lörmenta afsigt att frivilligt uppå i tyssa förbundet. Att deu siduvs kämpar numera sjelfve fivna sig vara tillbukadritna inom sma sista förskansningar, visar sig temligen klurt redan deraf, att de icke akta för rot! att tara eller låisa icga en slik förflugen tauke för allvar: tankur på politiskt och vationelt sjelimord kunna visserligen någon :g uppstå hos sjeliviska individer, möjligen till och med, såsom man sett, hos kot-! terier, svärligen hos verkliga partier, och! omöjligen hos ett folk. Just det, att sådana tankar kunna uppstå hos muktegande kotterier och möjligen i en bråd vändning genom ölverraskning verkställas, borde vura en ny och ullvarlig varning för stater, som hvila på demokratisk grund, att med förenade krafter uppträda mot de frihetstiendtliga tendensernas utvidgningslystnad. Men om detta slags solidaritet och om de faror, hvarmed den nu pågående konflikten hotar oss ur denna synpunkt, tyckas våra motständare icke ha nägon aning, eller ock måtte de anse denna solidaritet för en lika tom drömbild som i deras föreställning nationalitetsprineipen. Lemnande detta ämne tills vidare, vill jag nu blott anföra den mirakulösa sats?, som jag otvan aniydt. Det förkunnas nemligen helt ogeneradt och tvärsäkert, att Danmarks uppgående i tyska förbundet skulle utan tvivel smärtsamt beröra svenska nutiouen, men då kommer detta af ett rent och vegennyttigt deltagande för ett brödratolk, men mgalunda at något öfvervägande afseende på cena intressen?. Hvilket otörräradt med, hvilken skarp logik och hvilken klarseende blick! Major ex longinquo reverentia : så länge vi ha Tyeklund på aiständ, så är det ullt för mäktigt och viallt tör jämmerligt svaga för att i förbund med Dunmark kunna försöka hålla det från lifvet på oss: men har Tyskland väl uppslukat Danmark, äro vi en gäng riktigt inklämda mellan absolutisti stormukter, hvilkas nästa, naturnödvändiga strätvande måste, såsom hvarje skolpilt bör kunna begripa, blilva att förqvätva törst vär konstitutionella frihet och sedan värt nation Ha sjetfbestånd, då är det ingen nöd längre, då skola vi visa dem, att vi kunna reda oss på egen hand, bara vi väl blifvit ar med det törargliga Danmark! Sannerliven, när man läser vissa publicistiska elukubrationer, så kommer man ofrivilligt att tänka på George Sunds yttrande ull en vän, sedon en af hennes pjeser hade vjort fiasco i följd af det underhaliga sätt hvarpå den utiördes. Frausmännpen? — sude den berömda författarinnan — 0 allesammans tödda komedionter, och hvar och en spelar sin roll i liivet mer eller mindre briljant: men de som cgu minsia talenten för den ädla skådespelurekonsten egna sig åt teatern och bli uktörer?. Den mest bindande bevisning för nödvändigheten af alla skand naviska elcmenters summanslutning till en kompakt motständskraft, om de skola kunva rädda sin nutiovella existens, verkar på en viss publicistisk skola som vatten på gäsen; den enklaste slutkonsts resultater äro för henne olattliga I mysterier; de ellvarligaste och insigtstullaste mäns, en E. G. Geijers, en Elias Fries, en J. P. Theorells, cn Israel HwasIeers, mo fs Gigter väga Ivgentirg I våg sbalen. ja, när irgentung enuat hje! per. it ineker hov tll och mm sin egen berres ov h as