pligt, bör räknas honom till mycken förtjenst, om den än underlättats derigenom att fienden känt hans reaktionära afsigter, och derföre behandlat honom mycket skoneamt. Kammarherre Helizen, som väl icke öppnat mänga juridiska böcker sedan sin examen, har väl blivit justitieminister med det särskilda uppdreg au passa på Köpenhamn och på Preussen, ochjden nya eeran skall nog suart visa sin sanna karakter genom att befordra den afgångne polisdirektören Brestrup till öfverpresident i Köpenhamn, samt måhända genom flera utuvämningar och atskedanden i samma riktning. Ait kammarherre Quaade och kammarherre Johannsen äro medlemmar af ministeren, är vida mera förklarligt, än att de varit medlemmar af Monrads minister, och än örlogskaptenen Lätkens ölfvergång i den nya, hvilket snarast synes oss vara utt anses som ett misstag. Den nya ministeren har en temligen ren färg, dock icke utan nyancer. Man kan skilja mellan tre grupper: absolutister a! gruudsats (Moltke och Hansen), absolutister af passion (Tilliseh, Helizen och Johannsen) och omständigheternas män (Blubme, Quaade, David, Lätken och Engelswrtt, om han inträder till den 1 August, såsom man påstår). Då de sistnämnda utgöra flertalet och konseljpresidemten tillhör denna grupp, är det sannolikt, att ministåren skall uppträda försigtigt och humant samt försöka att arbeta ullsammans med riksrådet, men det är icke sannohkt, att detta försök rätt länge kan lyckas, då ingen kan tvifla på hvad den nya regeringen förer i skölden, och på hvilken väg den både af inre kallelse och yttre tvång skall drifvas in, Trots de mänga officiella och officiösa förnekanden, som slungas mot de af Morn. Post meddelade aktstycken, och hvilka kuappast lemna något tvifvel om, ait de i deras nuvarande form icke kupna vara äkta, så fortfar man dock att till en viss grad tro på dem; d. v. s. man antager, att den leduude tanken är sann, att förtattaren till denna diplomatiska roman? riktigt uppfattat de olika makternas hållning och pottik, och att han icke är utan förbindelse med de källor, hvarur verklig kunskap kan hemtas. Enligt en version skulle de sist offentliggjorda depescherna vara äkta. Si non 2 vero, 8 ben trovato?, säger Globe, och så stark är tron på dem i England, att Palmerstons meddelande om deras falskhet mottogs med skratt och hån af underhuset. Mun linner ock en följd af yttrandenderom i utlärdska tidningar. France säger t. ex.: SAF blott höflighet resa icke de tre monar: kerna Alexander, Frans Josef och Wilhelm, till Kissingen och Carlsbad, åtföljda af sina minmstrar, isynnerhet då dessa heta Gortschakoff, Bismarck och Rechberg4. Elberf. Zeit. fiuner, att akternas innehåll anger situationen nöjaktigt, ehuru intet bindande aftal ännu blivit träffadt. Le Monde (ultrakatolskt) tror på östmakternas förening och finner deruti en dödsdom ötver Italiens enhet, innan den ännu kommit till tullt lir, ty Österrike har tydligen erhållit hvad det för 3 år sedan förgätves fordrade, nemligen en garanti för Venetien och ännu mera. Ställningen är allvarlig, ty revolutionen har förnyat det nordiska förbuudet, som sprängdes af zuaverna vid Malakoff.? Och alldeles i samma tonart uttalar Wienerbladet Vaterland, att ?den tid är förbi, då man lät Frankrike i fred och ro handla och vandla efter behag.4 Ryska Invaliden, som bestämdt förnekar, att det nutioneila och liberala Ryssland sträfvar etter den heliga alliansens förnyande?, gläder sig öfver de tre monarkernes närmande, då det bildar en motvigt mot nutidens krigiska stämning.? Märklig är äfven Österrikes eftergifvenhet mot Preussen; man kan knappt tro, att Österrike skulle så vilja gå i Bismarcks ledband — på Londoukonterensen kallude lord Clarendon Österrikes fullmäktige rent ut för Preussens drabanter — med mindre det fått löfte om något till Ersättning, garanti för Venetien eller kanske till och med enomiörande ar Zarich-freden. Och ehuru .ysslund i London understödde Danmurk och på det hela gerna vill anses för dess välvilliga beskyddare, anses det ingalunda ösanuohkt, att det uppoffrat Danmarks sak för att trygga sig i den långt vigtigare polska frågan. Det är ju icke första gången Ryssland förrådt sina vänner; man eriure sig blott Tilsit-freden och öfverenskommelsen med Sverge 1812. Derför hör man också ryska blad tadla England, emedan det icke tvingade Danmark att gifva efter för Tysklands fordringar. Och samtidigt ser man äfven tyska blad yttra sig mycket lofprisande om Ryssland och dess liberala strätvanden, hvarigenom all fara för ettryskttyskt förbund försvinner, t. ex. den demokratiska Volks Zeit. i Berlin. Köln. Zeit. vid-blitver deremot att varna sina landsmän för att ingå ett sädant förbund, som blott kan skada Tysklands frihet. Ett bref från Wien till nämnde blad menar också, att alliansen snart skall afslutas, då Ryssland antagit Preussens och Österrikes vilkor samt lofvat dem hjelp i ett krig mot vestmakterna. Man fruktar för att Frankrike nu skall frångå sin hittills vidhållna tillbakadragenhet, och att kriget då icke längre skall inskränkas till hertigdömena. Huru man i Italien dömer om det tyska röfveriangreppet mot Danmark och om Eng