som bilda öfvergången från den fornskandinaviska vitterheten till den enkom svenska. Härmed är förf. inne på den gamla folkvisans område, eller riddarvisans, såsom den i följd af sitt ursprung rätteligen bör benämnas. Äfven i detta ur medeltidens riddarlif uppskjutande diktslug uppvisar han det nära sambandet med de öfriga germaniska stamförvandterna. Om än nemligen ganska många af dessa visor voro ursprungligt svenska, så sjöngs dock den större delen, fast naturligtvis i olika versioner, i England, Skottland och Tyskland, ej mindre än i Danmark och Norge. Ja, i följd af språkens ännu fortfarande nära slägtskap, voro somliga af dessa versio-. ner, i synnerhet de skandinaviska och skottska, äfven till orden så lika hvarandra, att en svensk bonde, åtminstone från vissa provinser, lätt ekulle kunna förstå hela strofer i de skottska balladerna. Efter en i några drag utkastad jemförelse mellan de af dessa visor, der olikheten i mational-lynnet gör sig mera gällande och der han ställer de svenska och danska midt emellan de mera glädtiga tyska visorna å ena sidan och de ofta dystra och sorgbundna engelska och skottska å den andra, erinrar förf. till slut, att man, för att förstå dessa visor och rätt uppfatia deras nhet måste ihågkomma att de aldrig voro ämnade alt läsas, utan att sjungas och höras. Det är först tillsammans med sina melodier som de framstå ien verklig artistisk fulländning, blifva ett helgjutet konstverk. I Etter riddarpoesiens utslocknande och förvisande från börgarne till kojorna är den svenska vitterheten länge ett Sahara, der, med undantag af några enstaka företeelser — såsom den okände författaren till boken om Konungaoch Höldingastyrelsen, Den heliga Birbitta och biskop Thomas — rimmade krönifor och torra och osmakliga ekomedier jutagå det mest framstående rummet. Sålunda fortgår det, äfven under reformationsperioden, ända till dess med Stjernhjelm den nyare svenska konstpoesien begynner. Författaren glider iemiörelsevis hastigt förbi deesa i poetiskt hänseende ofruktbara tider. Han gör dock full rättvisa åt bröderna Petris stora och everldeliga förtjenster om vårt språk, liksom han visar att bildningen bland de högre stånden, äfven under Folk-! ungaoch unionstiden, alls icke stod på den iga ståndpunkt man vanligen föreställer) Den sednare afdelningen af boken utgör en afhandling om Cerl XII, betraktad i sitt förhållande till vitterhet, v:tenskap och skön konst. Tillika eit supplement till Siare och Skalder, föredrogs den ursprungligen som föreäsningar i Upsala under hösten 1845. Förrens syfte är här tvåfaldigt: dels att att Carl NI, långt ifrån att vara den garesjäl, utan intresse för en vetenoch vitter odling, com man vanligen tänker sig honom och som han endast allt för ofta blifvit skildrad, tvärlom hadeett mycket mott sinne för intellektuella njutningar och äfven. i synnerhet under sin vistelse i Turkiet och sina sednaste år, ej så obetydligt ;lsatie sig med vittra och veI tenskapliga ämnen -— dels ett uppvisa att hans tid ingalunda var ofruktbar för den svenska litteraturen e!ler bildar ett tomrum i dess annaler. 1 det förra alseendet meddelar fört. en mängd dels hittills nya, dels; mindre allmänt kända drog at jernkonunj gens? vekare natur. De intressantaste af! dessa äro onekligen dem förf. berättar efter! Carls gamle taffeltäckare Hultmans ?Annotationer och Anmärkningar. Denne, en gammal troijenare, som han ärft efter fadren som följde honom under nästan allal: hans fälttåg, var med honom i Turkiet och l ännu på den olycksdigra dagen vid Fredrikshald, en stund före katastrofen serve-: rande honom hans sista qvällsvard i sjelfva tranchecen, har här på ett oefterhärmligt naivt sätt skildrat sin herres sysselsättningar på j hans lediga stunder från och under den länga, tvungna hvilan i Bender och Del motica. Så se vi honom under de länga, ! ömnlösa nätterna före Pultava-slaget sitta : vid hjeltens säng och berätta honom rid-1 dareromaner, götiska kämpesagor och fåc-!: historier, och den barske krigaren lyssnade i ifrigt som ett barn. Men äfven med denj: nyare poesien Syeselsatte, sig Car! ofta och i gerna, 1 synnerhet den franska. Under vilt: stelsen i Demotica Jät han sig ofta före-; läsas Corneille och Racine, hvilkens Mi-1 thridates i synnerhet anslog honom. Den böit l 1 1 jelse för intellektuella njutningar som alltmera gjorde sig gällande hos honom visar sig äfven i valet af de personer som nu utgjorde hans dagliga omgifning, en Fabricius, en Grothusen, en Poniatowski fl. De voro till största delen män af mindre utmärkt själeodling än redlig och ! varm tillgitvenhet för honom. Ett märk-!1 ligt yttrande af Carl från denna tid och( som står i fullkomlig samklang med denna l1 nya riktning hos honom har Voltaire be a4 rat. För den franske chevaliern dr Folard. 4 som besökte honom i Turkiet, skall han j! hafva berättat, att han skrifvit anteckningar i och reflexioner öfver sina fälttåg åren 1709 hi -—1709, men förlorat dem på Pultavadagen. j ; q q ! Ar Folards uppgift sann, är detta ej den minsta af de nationalförluster vi ledo på denna vår olyckas dag. Mera kändt är huru han efter hemkomsten till fäderneslandet älskade att omgifva sig med lärda män, huru han under vistelsen i Lund ofta bivistade professorernas föreläsningar, huru han begagnade sig af Polhems och Svedenborgs (c snille ej blott för sina krigiska planers samt hans lärda diskurser med dem begge. I det sednare afseendet meddelar författa-!l ren, i några intressanta bref från Sveden-!(q borg, prof på konungens skarpa hufvud, lv ej miudre än på hans intresse för strängt vetenskapliga ämnen, Afven den svenska !l vitterheten fann i honom en varm vän och jt uppmuntrare. Triewalds satirer lägo, be-lf rättar Atterbom, jemte Swedbergs Schib-lq boleth? och Freeses dikter, på hans bord ir och Gyllenborgarne stodo högt i hans yn-c d Y i 4 nest. Alt den svenska poesien särskildt under hans tid ej var utdöd, uton tvärtom lefde ett jemiörelsevis ganska friskt lif,, ådaer förf. genom en förteckning öfver LL ra galägg TT, Sö,