de mest godmodiga tyskar ana, att en egelnyttig beräkning af moskoviter lurar i bakgrunden. Huru löjligt och politiskt orimligt des är att afstå rättigheter, som man ej besitter, behöfver ej anmärkas. Vetenskapen har ovederläggligen bevisat de ryska anspråkens ogiltighet. Kanske är det icke utan sin nytta att i största korthet erinra om rättstörhållandet. Då i fordna tider inom huset SlesvigHolstein (!) arfföljden icke grundade sig på förstfödslorätten, föranledde detta hertigdömenas delning mellan Fredrik I:s söner, hvilken konung tillika blef konun af Danmark (såsom Kristian HI 1533 —1559). Kristian blef stamfar för de kongl. linierna genom sina båda söner Fredrik IL, konung af Danmark 1559—1588, och Johan den yngre (död 1622), hertig af HolsteinSonderburg och stamfar för den sonderburgska linien. Deremot blef konung Fredrik I:s yngre som Adolf såsom hertig af Holstein-Gottorp stamfar för den yngre eller hertigliga gottorpska linien. I alla tyska furstehus, och äfven i det Slesvig-holsteinska(!), gällde den agnatiska arfföljdslagen. Huset Gottorps afkomlingar kunde således först inträda i arfsrätt efter de kongl. linierna, ifall dessa samtliga utdött till sina manliga descendenter. Men den gottorpska linien har helt och hållet afsagt sig den såsom arf sig tillkommande andelen af Slesvig och af Holstein mot kontant betalning och utbyte mot grefskaperna (numera hertigdömet) Oldenburg och Delmenhorst, nemligen genom den af kejsarinnan af Ryssland såsom förmyndarinna för dåvarande storfursten Paul den 22 April 1767 med konungen af Danmark afslutna provisoriska traktat, hvilken, sedan storfursten Pauluppnått myndig ålder, erkändes af denne såsom regerande hertig af Holstein-Gottorp den 1 Juni 1773 i ett definitivt fördrag med konungen ef Danmark och ratificerades den 2 Juli samma år. Af föreskrifterna i detta fördrag visar det sig klart och tydligt, att icke en gång den ringaste rätt till hertigdömena tillkommer huset Gottorp, derigenom att den äldsta kongl. linien dör ut på svärdsidan. Kejsaren af Ryssland opererar derföre ganska slugt, då han afträder sina förmenta rättigheter åt storhertigen af Oldenburg. Ryssland sjelf är nu för svagt för att med mer än tvifvelaktiga anspråk ingripa i en arfstvist, som skadar de andra stormakternas intressen och skulle kunna bringa czaren i konflikt med Frankrike och England. Men om tyskarne läte förleda sig till att erkänna den af Ryssland beskyddade yngre grenen af det gottorpska huset såsom hertig af Slesvig-Holstein och såsom rysk vaktare af Östersjön, skulle den långt förutseende ryska politiken ha erhållit en riklig ersättning för Londontraktaten, som det högsinnadt ger sig min af att uppoffra i Tysklands intresse, och ett listigt anlagdt spel ha lyckats inför det duperade Europas ögon. Det kan ej väcka någon förundran, att grundläggaren af 1863 års Februari-konvention, hr von Bismarck-Schönhausen, befrämjar det ryska projektet. Han har ju vunnit refve Rechberg derför på sammankomsten 1 Carlsbad? Våra officiösa tidningar i Wien förneka det, men detta bevisar föga. Österrike känner sig så mycket hotadt i Italien och på andra håll, att det utan betänkande, i förhoppning om det ringaste materiella bistånd, låter det flyktiga understöd åt Augustenborgaren fara, hvilket det i en annan phase under den från Berlin utgångna påtryckningen förkunnat. De ministeriella tidningarnes desavouering, skall blott något öfverskyla den volt, som i sådan brådska dock vore alltför oskicklig. Men man kan anse såsom ganska sannolikt, att storhertigen af Oldenburg, som sedermera afkastat masken och helt öppet i Frankfurt framställt sina arfsanspråk, uppträder på skådebanan såsom den nya hel. alliansens proteg6. Hr von Bismarck, som aldrig är i förlägenhet om djerfva kombinationer, lär hoppas att genast vinna kejsar Napoleon för den oldenburgska kandidaturen. Men huruvida kejsar Napoleons groll mot England skall gå ända derhän, att gynna den ryska secundo-genituren vid Östersjön, får man med tiden se. Genom konungens af Wirtemberg död har det ryska inflytandet blifvit möjligt äfven i Stuttgart. Såsom man vet, är storfurstinnan Olga, den nuvarande drottningen, kejsar Nikolai dotter, och hon lär ha ärft alla sin fars herrsklystna egenskaper. Det wirtembergska hotvets traditioner borde ha aflägsnat från Ryssland. När den aflidne konungen vor jemt sju år gammal den 27 Sept. 1788, fick hans mor, den olyckliga braunschweigska prinsessan Augusta, ett olyckligt slut på slottet Lohdo vid Reval, dit kejsarinnan Katarina förvist henne, derföre att hou, som vid ryska hofvet gjort sig känd för sina otaliga kärleksaffärer, väckt kejsarinnans svartsjuka i ett aventure, i hvilket de båda furstinnorna stötte på hvarandra, och vid en derigenom uppkommen tvist förolämpat henne. När Augusta fördes till Lohdo, fick en viss baron Rosen, såsom det antages, älskaren, befallning att röja henne ur vägen. Prinsessan väntade sin nedkomst. I detta tillstånd fick hon stelkramp. Rosen begagnade ett anfall af denna och lät lefvande begrafva henne. En prest hörde den olyckligas klagan i grafven, men förhindrades att öppna den. När man sedermera öppnade kistan, fann man liket omvändt med ansigtet nedåt. Och nu herrskar en rysk furstinna vid hofvet, hvilket har en sådan krönika öfver sin familjs nyssförflutna tid! Engelska ministrarnes förklaringar inför parlamentet i danska frågan utgöra fortfarande ett rikt ämne för pressens betraktel