De engelska ministrarnas förklaringar i parlamentet hafva väckt stor harm uti Paris. Opinion nationale erinrar i korthet om krigets gång. De tyska makterna började med förbundsexekution, föllo derefter in uti Slesvig, hvilket skulle tagas i pant för uppfyllandet af den danska konungens förpligtelser, och utsträckte slutligen anfallet äfven till Jutland, utan att England. och Frankrike gjorde-det allraringaste för att hejda dem. Nu hota de öarne, nu är det Danmarks tillvaro, söm står på spel, nu är Danmark blottstäldt för att drabbas af samma öde, som träffade Polen, och ingen rör sig för att rädda det. . Den heliga. alliansen är återupprättad och hotar med sin fruktansvärda makt alla folcks sjelfständighet. EngJand vill ej bjelpa Danmark emedan Ryss: land oeh Frankrike nekat sitt bistånd. Det är i tin ordning, att Ryssland icke vill göra något för att befria de denska från underkufvande. Men Frankrike då! Hafva danskarne då icke lika så stort behof af vårt intresse, som de kristna i Syrien eller Coehinchina? Det framstår af lorderna Russells och Palmerstons förklaringar, att England icke vill föra krig. DTängre fram i tiden är det ju nog möjligt, att sakerna kunna framställa sig annorlunda. Tilldragelser kunna inträffa, som måste förmå de ädla lorderna att uppgifva sin overksamhet, till exempel: om Köpenhamn blefve eröfradt och konung dikt srkttoknätaikne tre RN