ES BAR VDBTSRORETI SG MT-MRSA. UJ YRAN MEST SESERIPEIS: med få undäntag, af synnerig inre halt. Deremot har grundtvigianismen i Danmark gifvit upphof åt en högst betydande skriftvexling. Det är på tvenne hithörande inlagor vi denna gång vilja fästa svenska läsares uppmärksamhet. 5 Af Clausens och Martensens här ifrågavarande stridsskritter — hvilka för öfrigt ej äro de resp. författarnes enda b:drag till den grundtvigianska debatten — här den förres upplefvat fem, den sednares tre upplagor. Redan detta utvisar, för att ej tala om alla andra inlagor i frågan, hvilket intresse för utredningen af ika frågor kan förutsättas hos det danska publikum. Och likväl, synes-den grund vigianska striden ej egnad. så, som polemiken om ?Bibelns lära om Kristus? eller om Helvetesläron, utt tillvinna sig den stora, olärda mängdens intresse.. Fastmer. torde mången, som ej h mare skärskådat grundtvigianismen, tycka att läran sjelf är like: frasrik; agge och ofruktbar, som striden derom en stri om påfvens skägg. c Mången torde så tycka; men att dettycket vore förhastadt, .derom öfvertygas lät enhvar, som tager kännedom om de hv:ri silt slag utmärkta skrifter, i hvilka herrar Clausen och Martensen belyst grundtwigianismen. Fö den som på afständ, blott etter de grundtvigionska skrifterna, bedömer denna med ex mycket buller och bång fromträdande lära, visar hon föga några älskvärdas sidor; måhänta mildras intrycket något Kos den; som her tillfälle att förbinda granskuing. n af sjelfva läran med betraktelsen af de utmärktare personligheters verksumhet, som uppbära och förfäkta henne. Visserligen börjar grundtvigianismen med en protest niot bokstalstro, möt slafviskt underordnande under Skriftens och konfessiönens ordalydelse, och lärans motståndare ha ej tvekat att erkänna de välgörande verkningarne häraf. Men på samma gång den vill frigöra menigheten. från det exegetiska pålvedömet?, från det döda?; d.v.s. det skrifna ordet, dekreterar den en ny auktoritet, nemligen den ?makalösa upptäckt? Grundtvig gjort, eller den 7uppenbarelse? han erhålliv ofvanifrån, att det 8. k. symbolum apostolicum, ord För ord at frälsaren meddeladt åt apostlarne under de fyrtio dagarne mellan hans uppståndelse och himmelsfärd, såsom ett ord ar herrens egen mun, såsom ett lefvande ord — i motsats mot Skriftens. stumma, döda, maktlösa ord — utgör det kristna samfundets grundval och den ovanskliga regel, hvarefter Skriften skall tolkas. Det hjelper ej att motståndarne bevisa, att. det apostoliska symbolum är en af kyrkan formulerad bekännelse ; grundtvigianismen bekymrar sig ej om historiska bevis i historiska frågor, utan afvisar ledigt alla invändningar med sarkasmer mot den andliga blindhet, som sätter nogle Enkeltmends sazkaldte Vidnesbyrd paa Papirslopper, fundne i Krogene? ötver — traditionen. . ; Hvilka blifva nu konseqvenserna af denna lära, som tror. sig, genom att undanskjuta Skriftens dödä! ord, genom att öfverhoppa hela den kyrklga utvecklingen sedan apostlarnes tid, komma tillbaka till och rekonstruera den ursprungliga, heliga och allmänneliga kyrkan? Först och främst, då ÖRENlip heten att använda det apostoliska symbolum såsom medel för skrifttolkningen snart visar sig, att man behölver ett mera om:attande stoff af tradition. Hvarthän detta måste leda, har puseyismen ådagalagt. Denna riktning här utvidgat sitt traditionsstoff till de första fyra, sex eller åtta seklernas. tradition. Men bar man en gäng beträdt denna väg, då ligger den betraktelsen nära till hands, att trosregeln eller den af skriften oberoende traditionen: sjelf kräfver tolkning, att den kan vara utsatt för diverse indiv:duella uppfattningar, att det således behöfves en absolut punkt, oberoende af både skriften och traditionen, en lefvande, inspirerad uttolkningsorgan, som kan på ofelbart sätt förklara både Skrift och tradition (Martensen, sid. 76). Och härmed är då bryggan slagen till katolicismen, som säger Se ego en sådan ofelbar organ i pålven och hierarkien, eller till irvingianismen, som lärer en ny sändning af apostlar, hvilka naturligtvis också duga till ofelbara orakler och uttolkare f Skriften och traditionen. — Från en annan sida visar sig grundtvigianismen. såsom en starkt katoliserande riktning, då den i följd af sin lära om Herrens lefvande ord, hvilket plott linnes vid dopet och nattvarden, lägger en nästan exklusiv vigt på sakråmenterna såsom nådemedel, Ehuru debatterad vid de skandinaviska kyrkomötena, synes grundtvigianismen ej hafva vunnit någon uppmärksamhet i Sverge, hvaremot i Norge striden är i full gång. Att en katoliserande tendens röjt sig mom vår kyrka, så stark att för densamma, enligt fleras mening, återstår blott ett konseqvent steg, nemligen det öppna affallet, ötfvergången till Rom, är välbekant. Kanske förtjenar derför den befryndade riktning, som gör så mycket väsen af sig i Danmark och Norge, att ej lemnas alldeles ur sigte. Dersom man vil tenke sig Grundtvigianismen? — så afslutar. Clausen sin skrift — ?ikke leengere inskrenket til et, om end utrettelig dog forholdviis lidet betydeligt Parti, men i större Dimensioner ordförende og stemmegivende i en -nden Decl af det protestantiske Norden, og derhos tenke sig den omsat fra den rhetoriskdigteriske Form i bestemtere Lereform, mon ikke da den romerske Propagande, som er langt fra at opgive Nordens Lande, skulde taknemmelig paaskjönne den forelöbige Cultivering af den kirkelige Jordbund, hvorved Nedlegning af den romerske Sed vil vere forberedt til en: lövende Höst? Dette-betenke man vel og betenke itide!? — Breffrimärkekatalog. Nyligen har trelje upplagan utkommit af en i Leipzig utgifven Katolog iber alle bekannten, seit 1840 bis 1864 ausgegebenen Briefmarken. Förteckningen, hvilken nppräknar alla frimärken som finnas till salu hos en bokhandlare i nämnde stad, upptager ej blott alla europeiska stater, älven Åsien är representeradt genom frimärken frän Ceylon,