ter är efter vår mening en otillåtlig inblandning af en främmande makt, som icke blott är stridande mot folkrätten, utan också mot det nordliga Europas heligaste intressen.? Det är sant, att det nu icke är fråga ensamt om Slesvig, utan att hela Danmarks rikes existens nu står på spel, men månne de intressen, som vi då hafva att bevaka, blifvit mindre dyrbara, mindre heliga? Det är sant, att Danmark blifvit angripet af en öfvermakt; men är denna makt större eller någon annan, än den vår regering under en följd af år betecknat såsom hysande eröfringsplaner mot Danmark, till men för jemvigten i Europa och för hela Nordens sjelfständighet? Det är sant, att man har all anledning att antaga, att Ryssland skulle ogerna se, att Sverge-Norge gjorde någonting, det allfaringaste, för bevarande af Danmarks frihet och sjelfständighet; men kunna vi någonsin vänta, att Ryssland med nöje skall se, att vi på ett för vår framtid betryggande sätt tillgodose våra vigtigaste och heligaste intressen oh är icke sjelfva Rysslands stänming i detta fall ett det ovedersägligaste bevis derpå, att det är, hela den skandinaviska Nordens framtida sjelfbestånd, som det i denna stund gäller? Det är slutligen sant, att Frankrike förhåller sig indifferent vid den himmelskriande kränkning af europeisk statsoch folkrätt, som nu föröfvas, och att England, hvilket lika mycket som vi manas af förpligtelser, och om än icke lika mycket, dock i hög gråd manas af sina intressen att bistå DanMark, ännu iakttager en fullkomlig passivitet; och det kan möjligen vara sant, att på dem punkt dit sakerna nu hunnit, vårt uppträdande på Danmarks sida icke skulle vara tillräckligt att åvägabringa något gynnsamt resultat. Men — det är detta, som man i närvarande stund framför annat har skäl att fråga — hvad gör då vår regering, för att förmå Frankrike eller åtminstone England att fullöra sina förpligtelser och försäkra sig om deras medverkan till bevarandet af våra vigtigaste och dyrbaraste intressen? Gör vår regering öfverhufvud taget någonting för detta ändamål eller lägger den händerna i kors med ett lugn, som är. värre. än den mest förstockade turkiska fatalism? Skulle slutresultatet af vår regerings hela olitik i denna sak vara, att Sverge icke an, icke får, icke vågar göra någonting alls, för att bevaka våra heligaste intressen, at det stumt och likgiltigt måste finna sig i hvad som helst, då är det ju i sjeltva verket slut med Sverges historia, då har vår land de facto upphört att vara sjelfstän digt.