Hädan är historiens logik. Det var den som Tocqueville hade studerat, när han uppträdde i franska kammaren den 27 Jan. 1847 -— tyvärr såsom en ny Cassandra. Iåkan Röde. Några synpunkter I fråga om vår politik. (Bref från en svensk frivillig.) 1. Meningarne, kunna ännu vara delade i vårt land beträffande önskligheten af en skandi navisk union, men såtillvida är man dock ense att man förstår, att de skandinaviska folken hafva gemensamma ideella intressen, alt man önskar en stor andlig beröring och ett lifligt tankeutbyte mellan folken, samt att man inser vigten af att vi ömsesigt lära att värdera hvarandra, alt vara eniga i de stora frågor, som äro oss gemensamma, samt vara sannfärdiga och rättvisa i hvarandras bedömande. Ar man ense härutinmn Pa HN v . , nån, så masie man också vara ense i att djupt beklaga den meningsskiljaktighet mellan danska folket och en stor del af det svenska, som alstrats och blifvit en af de olyckliga följderna af vår under de sednare tiderna tvetydiga och vacklande politik. Denna olika uppfattning af vissa förpligtelsers karakter och af nationel heder ger å ena sidan anledning till beskyllningar, som å den andra anses orättvisa och som kan lägga grund till en köld och en misstro meilan folken, som man hoppades vara försvunnen, och till och med -— åtminstone hos de lägre klasserna -— gifva ny näring åt det gamla nationalhat, som förut var nästan alldeles utdödt. I Danmark är man allmänt och afgjordt af den mening, att man ej skulle ha vågat den deecideradt nationela och skandinaviska politik. som under den sednare tiden börJjuts och fullföljts, utan att i händelse af konllikter med Tyskland halva rättmätiga förhoppningar på hjelp från brödrarikena, så rättmätiga alt man derpå trott sig kunna lita. Sedan Sverge följt och understödt Danmark på dess nya politiska bana så långt, att detta sednare ej utan uppgifvande ar sin ära och alltför vådliga uppoffringar kunde draga sig tillbaka, lemnas det af Sverge i slicket utan att några viltiga anledningar: dertill uppgifvas. Förutom de kungjorda diplomatiska aktstycken, com tillräckligt bestyrka detta, känner man flera enskilda yttranden af högtstående personer, som svärligen kompromettera dem sjelfva och det land, hvars högsta representanter de äro. Man kan derföre ej gilla den svenska politiken och finna densamma hederlig, ja vi hafva till och med hört flera danskar yttra, att alla de olyckor och all den förödmjukelse deras land lidit, syntes dem ett intet och mycket att föredraga i jemförelse med den hunpna roll, som brödrafolken mäst spela i den sednare tidens händelser. Vi för vår del och alla de, som dela denna tidnings åsigter, måste medgifva — så påkostande det än är för fosterlandsvännen — att denna uppfattning af saken är riktig, men många, som för öfrigt dela vår äsigt och äro de första att inför sig sjelfva och sina landsmän erkänna lumpenheten af vår förda politik, finna sig likväl stötta och särade till sin nationalkänsla, då de höra och läsa saken så framställd af främmande, likasom det tinnes mänga personer som gerna sjelfva tala om och förebrå sig sina fel, men förtörnas om dessa förebråelser komma från andra. Detiär den gamla svenska stoltheten, som ännu går igen, trots de förödmjukelser den genom de sednare händelserna. lidit, då man bemödar sig att inför främmande söka försvara hvad man inför sig sjelf hvarken kan eller vill försvara. Men detta är ursäktligt, ty det är en varm fosterlandskärlek, som ligger till grund för detsamma. Men vid närmare öfvervägande skall man kanske finna att en sådan uppfattning af denna känsla ej kan vara riktig. Sanningens ensartade uppfattning af det skedda måste såväl i vårt land som i hela Norden förr eller sednare göra sig gällande och komma till allmänt erkännande, och fosterlandet kan endast vinna derpå att man högt och öppet erkänner hela: sanningen, under hopp och väntan att nationen skall en gäng vältra från sig skulden af det skedda genom att högt ogilla vår förda politik och inför allmänna opinionens och historiens domstol ställa dem till ansvar, som ledt densamma in på en ofosterländsk och ovärdig bana. Det är naturligt, alt den danska uppfattningen uf saken skall ännu mer förtörna dem, som anse, vitt vår nations ära ingenting lidit genom vår passiva hållning i detta krig, — Det är det danska folkets egen skull, menar kanske en och annan hårklyfvare till jurist, som har synnerlig böjelse för advokatständet, detär dess egen skull. att det handlat på grund af lösa förhopp ningar, innan alla papper voro klara, innan man hade svart på hvitt angående betydelsen af sagda ord och löften. Som vi här, till följd af vår moraliska ståndpunkt och bildning, omöjligen kunna bli ense om ut: gångspunkten, kunna vi ej inlåta oss i dispyt med dessa, som för att vara jurister glömt att vara menniskor. Men det finnes andra, som på andra grunder hysa den nämnda meningen. Det är väl sannt, säger man, att vår regering genom sin föregående politik satt sig i en obehaglig ställning och att den åtagit sig moraliska förpligtelser, som ej kunnat uppfyllas, men detta kommer ej folket vid, det är regeringens ensak. Har vär konung och vär utrikesminister sagt och skritvit saker, som de ej kunnat stå till svars för, så är detta ledsamt för dem, och om någons ära sväfvar i fara, så är det deras, men ej svenska folkets. Här ör man en skilnad, som vi aldrig förr gjort 1 vår historia och som historien ej heller kommer att oöra. Vill svenska folket tilla