ter tagit sin början, borde med verkligt allvar tänka på dagens vigtigaste tilldragelse, nemligen den i görningen varande nllinnsen mellan Ryssland, Preussen och Österrike. Det tyska bladet visar, att det är till följd af denna allians som Preussen vid konferensen uppträdt på ett sätt, som tydligt visar, att det önskar krigets fortutning och slutar sin artikel med följande ord : ?Hr v. Bismarcks krigspolitik skall i Tyckland finna mycket bifall. Alla de, som försasta hvarje delning af Slesvig, skola gilla densamma. Knappast här och der skallen eller annan af dem, som hittills ropat så högt efter Kongeån. komma till medvetande bm, att de med detta krigsrop göra sig till blinda verktyg åt en politik, som är him-. melsvidt skild från deras egen. Vi skämtade väl förut öfver att den reaktionära regeringen uti Hannover, så snart den befann. ig i förlägenhet beträffande inre frågor, örukade med lätthet draga sig ur all förägenhet med några krigsrtop rörande Slesrig-Holstein. Och det handlade då, val till märkandes, blott om en speciel rättsfråga rörande holsteinska ständernas befogenhet. HTannoverska regeringen hade der hemma Cen mäktigt åsidosatt ständernas rätt och oktrojerat af hjertans lust. Detta hindrade. senne dock icke att föregifva gig hysa den största ömhet för holsteinska ständernas rätigheter mot deras landsherre, och med ett: urrah för Slesvig-Holstein satte hannoverka regeringen öfver grafvar och häckar, äker på att hela demokratien belåten följde 1enne. Detta upprepas nu i stort. Det antages utminstone af många, att hr v. Bismarck cke minst önskar fortsätta kriget för att indgå inre svårigheter. Vi bruka högakta ramstående egenskaper äfven hos en mottåndare. Det kan icke nekas att han geiom genie, dristighet och talang gjort sig ill berre öfver ställningen. Uti Preussen ir nu knappast tal om författningsfrågor, och hela den tyska demokratien sluter sig au till hans fana, åtminstone till den poliik, gom han nu bedrifver; ty utan hr v. Bismarck skulle nu fred blifvit afslutad i London, derom är intet tvifvel; och omvändt skulle det icke varit möjligt för Bismarck utt undgå freden, om ej Tyskland till störta delen blifvit fanatiseradt för kriget geom ropet om att Konge-ån skulle antagas ill gränslinie. Konge-ån är enligt vår inversta öfvertygelse hvarken ett önskvärdt Her ett möjligt mål, och vi skola äfven säert icke bekomma densamma, men väl helt undra eeker. Våra svärmare ana icke det nål, till hvars uppnående de mot sin vilja iro behjelpliga. De märka icke. att de blott ro de klot, hvilka, sedan de kullslagit käggorna, lugnt ater rulla utför rännan, för att örvaras I det obemärkta hålet. De anse len politik, hvilken de tjena, för nationel, ich de kunna dock nu ganska väl lära sig nse, att denna politik är riktad på motstånd not en till folkens fria sjelfbestämningsriätt. syftande nationel politik i Polen, Italien, Skandinavien och öfverallt. Om våra underrättelser rörande ett mel an de tre nordiska makterna afslutet förpund äro riktiga, och vi tro, att de i det väsentliga ej kunna dementeras, så sträc er sig deras betydelse längt utom Tyskand. England och Frankrike skola snart, äsom undertecknare af Wienerfördragen, öra protest mot deras lemnande åsido i råga om Polen: men de skola svårligen åtvöja sig endast dermed. De skola måhända tfvergå till ett mottiörbund, som utgår från rkännandet af folkens sjelfbestämningsrätt, eh det minsta, som kan sägas om den nya eliga alliansen, är, att den icke, såsom det. nåhända heter uti inledningsformeln, skall: jena till upprätthållande ar Europas fred?.