visshet om en morgondag? Veten I väl, hvad som kan tima i Frankrike inom ett år, en månad, kanske en dag? Nej, I veten det icke. ?Men det borden I veta, att stormen är vid horisonten, att den rycker fram emot oss. Viljen I låta er förekommas af honom? Mina herrar, jag bönfaller attlicke låten detta ske; jag ber icke derom, ja bönfaller; jag skulle med glädje falla Hed på mina knän för er, så visst tror jag på farans närhet och verklighet, så kraftigt ville jag intyga, att mitt tal icke är en retorisk fras. Ja, faran är stor, besvärjen henne medan det ännu är tid!? Dessa glödande, inspirerade och sannt profetiska ord uttalades till franska ministeren och till majoriteten i kammaren den 27 Januari 1848 af en man, som nu är död, men hvilkens namn är odödligt, af författaren till la Dimocratie en Amerique — Alexis de Toequeville. Den fara, som han visade sina medborgare, blef hvarken besvuren eller bekämpad, och 27 dagar derefter inträffade Februari-revolutionen, som soade bort både dynastien, ministåren och ammaren. Tocquevilles allvarliga varning besvarades naturligtvis af regeringens målsman med några bitande sarkasmer emot folk, som se spöken midt på ljusa dagen och med en vältalig bevisning, alt regeringens både yttre och inre politik var ett mönster af upphöjd statsmannavishet. Och när var det någonsin annorlunda? Håll fram för en på villovägar stadd regering en spegel, hvari hon klarligen borde kunna se, hvarthän hennes politik till sist måste leda, och man skall nio gånger bland tio få samma svar -— naturligtvis mutatis mutandis, d. v. s afgifvet med större diplomatisk finess — som Gustaf IV Adolf tick al gamle öfverste O., när han förebrådde denne att han svor så förskräckligt: Jag, ärs M:t? —— svarade den hederlige krigs-. bussen — nej så ta mej aderton millioner. tunnor dj-—r, jag nånsin svär!? I det regeringssystem, mot hvilket Toeque-ville så manligt uppträdde, ingick också, hvad den yttre politiken beträffar, ett allt större aflägsnande från England och närmande till Ryssland. Det är kanske icke alldeles öfverflödigt att erinra härom nu, då ryktet talar om ett stundande möte mellan kejsarne Alexander II och Napoleon II. Jag visade sednast hvad Tyekland vunnit på de ryska allianserna, och lika lätt är det att ädagalägga hvad Frankrike skördat på dem. Hvad vann Nupoleon I på vänskapsbetygeiserna i Tilsit och smekningarne i Erfurt? Jo, bland annat, att se två al Frankrikes äldsta bundsförvandter piundras, Sverge på Finland och Turkiet på Bessarabien. -Öberoende af den från Rysslands politik oskiljaktiga trolösheten, ligger det redan i och för sig sjelf uti czarernas vänskap något som bringar olycka. Ludvig XVII, som på wienerkongressen hade visat prof på en viss fasthet, behandlades alltid af ezaren med kall höflighet, och han fick sluta sin regering ilugn. Under Carl X blef den moskowitiska vänskapen varmare, och i början af 1530 förbereddes till och med ett intimt förbund: det var ett förebud till Carl X:s strax derpå inträffande fall. Ludvig Filip hade lyckan med sig så länge han af Nikolaus bemöttes med en butter, nästan hotande köld; men mot slutet af Ludvig Filips regering upphörde grolI let; året 1847 bevittnade ett synbart närmande mellan de båda monarkerna, och Ludvig Filips tron ramlade kort innan den ryska alliansen skulle beseglas. ?Detta är ju dumt skrock !? hör jag någon ropa. Nej, min herre, det är ett kapitel af historiens filosofi, och det bådar ofärd för den, som cj tager lärdom deraf. Jag tror icke, att Napoleon TII kommer att ens för sin egen person skörda vare gig lagrar eller vinst uppå, om han, af mesquin förtrytelse öfver att England tillbakavisade hans i månens tanke omogna kongressförslag, räcker Ryssland handen och sålunda förråder civilisationens och folkfribetens dyrbara iniressen. Det är denna — låtom oss hoppas tillfälliga — söndring mellan Frankrike och England, eller rättare mellan deras regeringar, som utgör den närvarande situationens stora fara. Denna söndring måste förr eller sednare upphöra, så framt verldshistorien eger något vitsord; men olyckligtvis ära icke verldshändelserna nog artiga att sälta sig ned och vänta, medan regeringarne sinsemellan uppgöra sitt smågnabb eller. medan folken låta utreda konkurserna i landsorten? för att sedan se till om boet lemnar någon behållning till värnande af landets sjelfbestånd. Innan allt detta hinger göras undan, kunna oberäkneliga Olyckor ha inträffat, dem det sedan blir ytterst svårt att godtgöra, om icke till och med omöjligt, tack vare den omoraliska, men beqväma ?fait-accompli?-principen. För ett årtionde tillbaka hade man större anledning än någonsin att hoppas, att nutidens Rom och Carthago skulle ha för alltid afslutat sina puniska krig? och förenat gig i ett oupplösligt förbund mot de påträngende barbarerna, innan en ny Scipio Africanus hann träda upp på Capitolium och tacka gudarne för rivalens undergång. Men om också krigen — inbördes krigen ville jag kalla dem, och skall strax gifva skil derför — ha upphört, så ha dock de ömsesidiga misstankarne och det inbördes misstroendet icke utplånats, utan hota att förlama deras handlingskraft i farans stund. Och dock gifves det något oändligen högre, som borde kunna lyfta de båda folken öfver de lumpna nationaliördomarne och förena dem till ett redligt samarbete för ett gemensamt mål. Frankrike och England representera det moderna samhällets pringiper, Om också i någon mån olikartade einsemellin samt tidtals uppblandade med främmande tillsatser, utgöra dock dessa principer grundvalen för begges nationella lif och sociala utveckling. 1688 och 1789 års revolutioner ha lösryckt dem från den europeiska absolutismens klump, som kunde bestå endast genom sin enhet och sin tyngd. Det feodala Europa reste sig för att tukta affällingarne och lyckades till och med ibland att rycka den ena af dem med sig i kampen mot den andra: men franska re