STOCKHOLM den 25 Juni, Afgörandets stund är snart inne för den stora fråga, som under hela detta år så lifligt sysselsatt folken och kabinetterna. Redan i morgon den 26:te skall det visa sig huruvida det har lyckats diplomaterna att uppgöra en i allazfall sannolikt föga betåndande bemedling, eller om, hvad som är vida troligare, kriget i öfvermorgon kommer att utbryta. Alla de underrättelser, som den sednast hit ankomna utländska post medfört, gifva vid handen, att man på sammanträdet den 18 d:s icke förmått utfinna något annat medel att afvända stormen än det engelska förslaget om en skiljedomare; och dagens telegram underrättar oss om, att äfven detta nödankare nu måst öfvergifvas. Såväl inom den engelska som den franska! pressen anser man kriget oundvikligt; från är blott om huruvida England deruti ommer att deltaga eller icke. I detta afseende äro tvenne ledande artiklar i den sednaste Times ganska betecknande. Detär allmänt bekant hurusom detta karakterslösa och sin kurs efter dagopinionens vindar styrande blad sedan en längre tid blindt försvarat det nuvarande kabinettets alla åtgärder och ovilkorligt påyrkat Englands neutralitet för hvilket pris som helst. Nu deremot anslås på en gång en helt annan sträng... Hvad lord Ellenborough nyligen i så kraftiga ordalag uttalade i sin interpellation inom öfverhuset, anser Times ej ha varit annat än ett exakt uttryck af nationens tankar i ämnet. Och i afseende på ministörens politik heter det: Englands ministrar ha användt och man kan tryggt säga uttömt? alla slags utvägar för att söka slita tvisten, men det kan ej förnekas, att Englands opinion har med oro och otålighet fördragit hvad som den betraktat såsom en för långt drifven försigtighet hos de styrande; och engelska ministrar, ehuru i teorien kronans tjenare, äro dock i verkligheten folkets tjenare.? Efter att ha nppräknat allt hvad England under de sista månaderna af de tyska makterna fått tåla, yttrar Citybladet: ?Det är icke utan en stor ansträngning af sjellbeherskning som den lifligare delen af vårt folk hållit sig stilla under alla dessa upprepade förolämpningar. Tyska makterna ha sig sjelfva att tacka om folkets starka sympatier slutligen göra ig gällande och regeringen finner sig ur stån att längre bibehålla sin fredliga ställning. Om dessa makter förkasta alla våra råd, så lärer det bli ganska svårt för drottningens ministrar att kunna öfvertyga sina motståndare eller allmänheten, att den politik de hittills följt varit den riktigaste att begagna emot sådant folk. Och hvad ett krig mellan England och Tyskland hade att betyda, är Jätt sagdt. Att sopa rent Adriatiska hafvet, Nordsjön och Östersjön från hvartenda tyskt skepp, skulle vara ett högst välkommet uppdrag för våra sjömän, som ej förgätit den hårda behandling danskarne rönte af Nelson.? ?Tysklands furstar stå nu vid skiljovägen. De kunna välja efter behag, men de gjorde väl om de ville betänka följderna af sitt beslut.? I slutet af sin ena artikel yttrar Times: ?För att hvarje äfventyr af en konflikt må kunna undvikas är det af nöden, att de tyska makterna må sent omsider åter beträda rättvisans och moderationens bana.? Skulle denna frontförändring från Tysklands sida få anses som ett oeftergifligt vilkor för fredens bibehållande emellan Tyskland och England, så betrakta vi för vår del kriget såsom redan förklaradt. Men den kamp, som efter all anledning redan står för dörren — den må nu inskränkas till en blott fortsättning af den afbrutna tvekampen emellan ett brutalt öfvervåld och ett hjeltemodigt sjelfförsvar eller ock antaga större dimensioner — gäller någonting ännu mera betydelsefullt än den redan i och för sig vigtiga och alltsedan Polens delning oerhörda företeelsen af ett urgammalt rikes fall, ett ädelt folks oförtjenta förödmjukande. Det gäller nemligen huruvida det politiska system, som har sin tyngdpunkt, sin sol i Petersburg, kring hvilken planeterna-Berlin och Wien ga sina regelbundna banor utan ringaste afvikelse, skall vid detta tillfälle lyckas vinna en till sina följder oberäknelig seger öfver den vesterländska civilisation, som i danska nationen räknar en af sina icke minst framstående representanter.. Härom är egentligen frågan, och så har den ock blifvit uppfattad utaf en bland franska pressens mest fiberala organer, Opinion Nationale, som i en artikel, hvilken vi här nedan meddela, uttalar under lekande former en allvarlig djup sanning. Tvenne orter i Europa ådraga sigi detta ögonblick företrädesvis allmänna uppmärksamheten — Kissingen och Köpenhamn. I Kissingen har man nu fått allt i ordning för att värdigt emottaga de kejserliga och kungliga gäster, som der skola sammanträffa i slutet af Juni. Kejsaren och kejsarinnan af Ryssland draga nu fram genom Tyskland och kunna redan anse sig såsom ett slags länsherrar öfver alla dessa konungar och furstar, hvilka täfla med hvarandra att pådraga moskovitisk uniform. Furst Gortschakow följer dem efter på ett afstånd af tvenne dagsresor. Kejsaren af Österrike och konungen af Preussen skola der möta dem. Man försäkrar oss väl, att de icke. sammanträda till någon slags kongress utan blott och bart för att njuta landtluft och AÅricka vatten. men huru kunna vi veta om