har jag dock rönt beredvillighet att efterkomma mina erinringar om nödvändigheten af skyndsamma åtgärders vidtagande för be rörda ändamål. Men under allt detta har hos mig stadgat :ig den öfvertygelse, jag i nästföregående berättelse uttalade, att om äfven denna kontroll öfver förmyndarnes redovisningsskyldighet bringas till fullkomlighet — hvarom ofelbar visshet likväl näppeligen kan vinnas — år dermed de omyndigas säkerhet ändock icke på ett nöjaktigt sätt betryggad, med mindre deras reda penningar och värdepapper ställas under vård af någon offentlig, redoskyldig myndighet, t. ex. en afdelning af kommunalstyrelsen. Just det ökade besväret ej allenast med redogörelses afgifvande oftare än förr vanligt varit åtminstone i lJandsorterna, utan ock med redogörelsens inlemnande till gode männen samt med företeende af dessas bevis hos domaren, har, enligt uppgift, mångenstädes haft till följd att de vederhäftigaste, synnerligen bland allmogen, undandraga sig förmyndarebefattningar, som sålunda måste anförtros åt personer i mindre betryggande fömögenhetsvilkor, de der emottaga uppdraget med beräkning på den penningtillgång, som derigenom kommer till deras förfogande. Jag vågar derföre förnya den hemställan jag förut gjort, att lagstiftningen rörande vården om omyudi egendom ej må anses afslutad med nyss åberopade nådiga förordning.?