STOCKHOLM den 22 Juni. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Wien den 14 Juni. Sedan jag i mitt förra bref meddelat er den ryska planen att genom afståendet af! förmenta rävigheter till storhertigen af Oldenburg bana väg för en dansk-rysk helstat, inträffade ett telegram från Berlin. hvilket efter ministeriella blad derstädes tillskref de tre suveränernas sammankomster i Kissingen och Carlsbad ännu större betydelse, emedan det skulle vara fråga om ingenting mer eller mindre än ett garantifördrag om Polen. Furst Gortschakoffs och hr von Bismarcks rådplägningar i Berlin skulle hufvudsakligen ha rört detta ämne. Den nya eller förnyade hel. alliansens spöke, som redan i ljol våras så mycket lät se sig, har med dessa rykten åter stigit upp ur sin graf och oroat det lefvande slägtet. Olfficiösa dementier och beriktiganden voro att förutse, men kunde ej göra något stort intryck, emedan de till största delen voro beräknade att tämja Frankrike och man är van vid att de absolutistiska kanslierna förneka de vigtiga förberedelserna, till dess saken är mogen och skall träda i dagen ur kabinetternas dunkel, Vid de förestående underhandlingarne är det ögonskenligen ej så noga med formen. Något otticielt garantifördrag om Polen skall man sannolikt icke afsluta, men utan tvifvel skall det ej fåttas mycket förtroliga tankeutbyten och aftal rörande den allmänna verldsställningen på det frankiska Baierns och Böhmens badorter, der de krönta hufvudena skola besöka hvarandra. Polen skall dervid spela en roll lika mycket som de händelser i Italien, hvilka äro att förvänta, i det läkarne befara att påfven kommer att aflida under högsommaren. Och att äfven statsstreckets i Bucharest möjliga återverkningar på den orientaliska frågans utveckling måste komma på tal, är naturligt. Resultaterna af dessa samspråk skola väl icke så snart bli autentiskt kända, men de skola temligen lätt kunna utgissas af de särskilda kabinetternas hållning till dagens brännande frågor. Så mycket kan med säkerhet antagas, att folkens frihet och lycka icke skola draga nåfon vinst deraf. Endast utopiska svärmare unna tro, att återupprättandet af den utaf godtycket i stoftet trampade allmänna rätten skall bli grundtanken i den nya öfverenskommelsen och att en sådan allians skulle kunna draga de öfriga regeringarne till sig och förbereda ett tillstånd, som skulle tillåta regeringarne att åtminstone till en del för de flämtande folken lätta krigsbudgetens nedtryckande börda. Från en öfverenskommelse om de stående armeernas reduktion, på hvilken en uppgörelse af de sväfvande politiska frågorna skulle följa, och som skulle möjliggöra en europeisk kongress på grund af ett allmänt fredsprogråm, äro vi ännu flera decennier aflägsna. Med stort! misstroende måste man derföre också behandla den läsart, enligt hvilken suveränernas möten i Kissingen och Carlsbad skulle förbereda den af kejsar Napoleon önskade och med den honom egna segheten vidhållna kongressen. För kongressen saknas ännu alla föregående vilkor, och obenägenbeten deremot är så stor, att det i Napiers depe af den 6 Jan. från Petersburg till ord Russell gafs en vink om, att de tre nu ifrågavarande hofven till och med kommit öfverens med engelska regeringen om att ej ingå på kongressen. Furst sortschakoff hade nemligen förklarat för det engelska sändebudet, att de tre kabinetterna då lyckligtvis voro öfverens med England i en vigtig punkt i den europeiska rlitiken. Depeschen infördes i BIlå boen och gjorde stort uppseende. Lord Palmerston, som interpellerades om densamma i underhuset, råkade i förlägenhet, bestred att det vore fråga om någon öfverenskommelse mot Frankrike, men medpaf;, att Gortschakoffs yttrande afsåg kongressen, som på alla håll afslogs. I fråga om det polska garantifördraget ha några junkertidningar påstått, att ett sådant alldeles icke behöfves, då det hemliga fördraget i Minchen-Grätz af den 8 September 1833 förpligtade de tre makterna till ömsesidig hjelp. Man torde erinra sig, att de tre suveränerna i Ryssland, Österrike och Preussen i September 1833 möttes i Mänchen-Grätz i Böhmen och afslöto ett solidaritetsfördrag, isynnerhet om Polen. Utlevereringskonventionen af den 4 Januari 1834 mellan de tre makterna är slutstenen i dessa Miänchen-Grätziska underhandlingar. På kongressen i Warsehau i Oktober 1862 erkände emellertid furst Gortschakoff sjelf, att Krimkriget upphäft alla dessa fördrag och öfverenskommelser. Sedermera, vid Februarikonventionen, som hr von Bismarck så oklokt och öfveriladt afslöt förra året, ville furst Gortschakoff, som ej-är så noga med en inkonseqvens mer eller mindre, åter åberopa de sista trettio årens fördrag, isynnerhet för att i den preussisk-ryska politiken rörande Polen insnärja Österrike, som af farhåga för revanche af Frankrike i Talien ville hålla sig undan från Februarikonventionen. Men man påminde honom från Wien om hans kyliga yttranden på Warschaukon-: gressen, hvilka då skulle ha förhindrat allt förtroligt närmande at Österrike. Det vore ej omöjligt, att grefve Rechberg, under inflytande af hvad som sedan dess tilldragit sig i det österrikiska Polen och äfven till följd af det af den dansk-tyska tvisten förorsakade närmandet till Preussen, nu skulle öra mindre svårigheter mot en öfverensfommelse de tre hofven emellan. Men en mera sträf hållning af Frankrike skulle vara tillräcklig att mycket snart afbryta udden må sÅdana amana fusk I hast Paddan