cn AS YUBRJVTV HI ALINA UGSIRILLT IM de bibliska böckerna, då naturligtvis ingen mi rkt att det varit något allvar å färd e, utan så här sammanfogat alla anfallsspetsarne i en Dogmatik, den teologiska vetenskapens allraheligaste galasalong. På ett annat ställe anmärker han 1 samma anda, att om K. utgifvit den bibliskthistoriska delen såsom ett särskildt erk, Ka in-. fogadt i Dogmatiken, så skulle K. äfven då icke utöfvat en så djupt sårande inverkan på det kyrkliga nedvetsndet! Detta vill ju säga, att. litet frimureri alltid är nyttigt inom den tcologiska — vetenskapen. Men om nu K. kommit till erfarenhet af, att just detta frimureri är kyrkans största våda, emedan allmänheten derigenom kommer att betvifla äfven ärliga teologers nippgitter? Jo jo; på den punkten är saken v ligen kommen, och långa är få gälda hvad reaktionsperioden efter 1848 har brutit. Af allting visar sig att denna period nu är slut inom ty ska teologien. Det är icke för ro skull som den högkyrklige Kahnis vrider om rodret. Och sjeliva Delitzsch kastar sina klutar back. Så säger han t. ex.: ?Min ståndpunkt är en annan än dina hittills uppträdande motståndares (Hengstenberfana, i det jag icke bedömer en tcologs kris lighet efter de mer eller mindre traditionsenliga åsigter, till hvilka han kommit i sina isagogisktkritiska undersökningar, fastmer öfvertygad, att allt fördöljande af verkliga svårigheter motstrider det menskliga sanningssinnet hvars förutsättning är den kristliga sanningskärleken, och att tron på Guds ords sanning och helighet och herrlighet mer undergäfves än upprätthållles, om man icke låter skriftens menskliga sida vederfaras samma rätt som den gudomliga.? Stora loford ger han K. för hans fran Ilning af dogmatikens historia, vittnande om ?de mödosammaste grundliga studier?, hvaraf kan hemtas den angenämaste undervisning Ingen nutidens teolog känner så som Hase och Kahnis konsten att i pregnanta ord samt lyckligt framhållna enskildheter och lifliga slat uggor och träffande, djupt i minnet glande, bilder karakteiisera; denna förmåga kulminerar i framställandet af dogmatikens kärnpunkter. som äro verkliga mästerstycken af den på en ång mest koncentrerade och tillika genomskiniga stil. Kapitlet om religionens sllmänna . v sende tillerkännes ock stor fi flighet. Äfven i den vådliga historiskt-kritiska a delningen får K. på flera ställen höga loford, t. ex. för gamla testamentets profetiska karakteristik. Davids bild, påsken, de allmänna motiven för offren, om goda och onda andar och 7 annatk såsom den mästerliga skildringen af alexandrinska filosofien och öfver ången till epoken för ts delning. Hvarje ord är här vägdt som på g vald vigt och liksom en chiffre för den ur djupet at den heliga historien skapade tanken. Mven erkänner D. med K., att så väl gamla som nya testamentets urkundsamling saknar gudomlig rätt, då ingen profet i Guds namn san eller utat gamla testamentets kanon, och ingen apostel det nyas. Den hel. andes och kyrkans vittnesbörd gälla således blott kanon I det stora och hela, men ej dess särskilda böcker, hvilkas kritik således ej kan dermed stäng: T dessa satser, för sig betraktade, kan jag ej finna något anstötligt. De motsvara den ställning till s ten, som kyrkan i sina första produktiva s :kler och i reformationens århundrade intog. D. medfr ock, att Pauli och Jakobs liror om rättfäriggörelsen ej låta förena sig. Äfven Luther sade sig vilja skänka sin doktorshatt åt den. som ku tföra detta. Mångenstädes tror sig dock hvarje seminarist med några fioskl ästadkomma denna harmoni. D. säger gilla K:s ovilja mot den tendentiösa panharmenies alla smyg ar och mot alla bliindverken af en sig sjelf och andra bedragande och den goda saken blott skadande apologetik?: och instämmer fullkomligt med dessa K:s ord: Det re bättre, om man ej alltid af motståndarne gelierna igheter, som ce de dem och lä detta apologet ör elden. läte säga sig de g erbjuda, utan öppet ut tandets konst i stället fö vetande, som dock arbetar blott skriften är för det judiska bok argelse. Och för teologe.na är det helsosamt. att Gud ej ställt sin up ypenbarelse på visshet. K:s betänkligheter emot profeten Daniel anser D. beriittigade mot vissa stycken hos Job; men han. man ii sådana upptäckter måtte skona det häri så littsårade kyrkl iga medvetande tt. Alltså: ett medvetande, som uppkommit genom okunniga presters falska föregifvanden, ir ett heligt ting, som bör fortfarande tt heliga mörker! Begriper man då icke, är massan får klart för sig detta sskonande å skall hon skynda att tvifia på allt. O, I ktige teologer! Vandrer i huset, medan I hafven lj att mörkret icke omsluter eder! — Emell vitsordar D., att K. öfverallt ådagalagt soretällig forsl V böra sl örneka honom det off ntliga Inlyg, att äfven der, som det icke faller i ögonen, det lilla som han bjuder, är resultatet af en lång undersökningsprocess. Att berättelsen om paradiset och syndafallet icke är af Moses, medges äfven Slutligen gör D. ett erk nnande, som rekommenderas till alla bokstafs irs begrundand der det Guds ord i sig sjelf är gudomligt, såsom genom menniskor taladt och ne ej blott gudomligt, utan n menskligt: och att denna skriftens menskliga sida, hvilken at de gamle icke behö i kttogs, 1 nande, är en uppgift, som den ni kan und; ndraga sia. Det är cn af Tysklands kyrkligaste och lärdaste teologer, som uttalar detta. ae Zur Geschichte der neuesten Theologie. Von C. Schwarz. Dritte schr ver mehrte und umgearbeitete Auflage. Leipzi Genom prosten Ahnfelts öfversättning är detta verk i sin 1856 utkomna andra upplaga kändt af svenska allmänheten och har mycket bidragit att sprida friare kyrkliga äasigter inom vårt land. Förf. var den tiden e. o. teol. prof. i Halle, men blef för någon tid sedan öfverhofpredikant och ötverkonsistorialråd i Gotha. Detta har ej inverkat på hans åskådningssätt. Men boken är ändock till stor del något alldeles nytt i denna upplaga, t. ex. skildringarne af Kahnis, Baumarten, Bunsen, Schenkel J), Hase, Nitsch, von Hoffmann Stahl, m. fl., äfvensom till väsentlig del de af Baur och Tiibingerskolan, Rothe, Hengstenberg, Tholuck, 0. s. v. Vi torde bli i tillfälle att meddela ett och annat af dessa tcologiska karaktersteckningar. Das Charaktersbild Jesu. Ein biblischer Versuch von dr. D. Schenkel. Wiesbaden 1864. Förf. är storhertig!. Badiskt Kirchenrath, teol. professor, seminarieföreståndare och förste universitetspredikant i Heidelberg. Ändamålet med boken anger han sjelf vara att gå till möte vår tids djupa behof af en äkta me g, samt storisk framställning af Jesu. lefnadsbild. Författaren är en af den s. k. förmedlande teoloiens förnämsta koryfeer. Ett mirkligt viutnesec börd bär denna bok, hur djerft nu älven dennalo halfortodoxa teologi går tillväga i bibelkritiken. r Arbetet har inom mycket kort tid fått sin andra i upplaga. e En skarpskyttegndstjenst. Göteborgs Handelstidnings utgifvare, som ! i dessa dagar besökt Stockholm, meddelar ria i ett bref härifrån följande, som han haft, tillfälle iakttaga vid passerandet af Pöder-s telje: v Mon ser en och annan skarpskytt, med? gevär, framilande i rask gång genom allcerna I på kanalbankarne. Målskjutning har egt ij rum på söndagsmorgonen och man skall nu samlas till exercis och manövrer borta pållh aevxerpisfältot Det var voifvet att en racandel o Re AA mf Ar mA E