Daity News betecknar danska frågans lösning genom Slesvigs delning såsom en anordning, mot hvilken intet skulle vara att invända, om den vore frukten af en direkt underhandling mellan de kri förande: den skulle då ega sin sanna karakter såsom det olyckliga, men måhända oundgängliga resultatet af ett förödande och högst olika krig. Men att Danmarks söndersfyckning skulle ej blott sanktioneras, utan verkligen föreslås af samma makt, som i egentlig bemärkelse från första början gjordt sig till den danska monarkiens vägledare, kunskapare och vän, är en lärorik kommentarie till de anspråk England gör på att ordna verldens angelägenheter. För sex, eller till och med blott tre månader sedan — fullföljer Daily News — skulle hvarje engelsman hå utstött ett skri af rättmätig förbittring öfver blotta förutsättningen att England någonsin, under hvilka omständigheter som helst, skulle åtaga sig ansvaret för danska statens delning. Men våra diplomatiska ansträngningar ha icke förmått hejda ett orättfärdigt och förödande krig; i stället att erkänna vår totala oförmåga att komma den sak till hjelp, hvilken vi ansågo rättvis, samlade vi en konferens, och från detta ögonblick kunde allt hvad som inträffade förutses, och förutsades också med högtidligt varnande ord. Våra diplomatiska ansträngningar på konferensen under de sednaste veckorna hafva tagit samma kurs som de gingo utanför densamma under de föregående sex månaderna. Ingen oförutsedd manöver har egt rum, tills vi slutligen, efter att ha fått tillsammans en konferens för upprätthållandet af Londontraktaten och danska monarkiens integritet, formligen föreslå; att kasta den förstnämnda öfver bord och tillintetgöra den sednare. Om någon frågar, huru vi skulle ha undgått denna ställning utan krig, så är svaret lätt. Hade vi fast beslutit att icke egna Danmark materielt bistånd, så hade den passande och lämpliga vägen för oss varit, att afhålla oss från aktiv inblandning i den strid, der våra föreställningar icke längre respekterades. Om vi voro oförmögna att hjelpa Danmark, kunde vi åtminstone ha afhållit oss från hvarje direkt deltagande, hvarje moralisk medbrottslighet i de oförrätter, som en rofgirig och samvetslös fiende tillfogade det. Om våra kraftigaste -protester och föreställningar emot deras laglösa framfart mottogos af röfrarne med en blandning af oförskämdhet och lättsinne, hade den enda värdiga och passande utvägen för oss varit, att med ens draga 0ss tillbaka från den onyttiga och förödmjukande striden, och låta hela ansvaret för deras framfart falla på deras egna hufvuden. I stället ha vi, efter hvarje gång vi blifvit afvisade, fortfarit med nya bemödanden att göra oss hörda, med att erbjuda nya eftergifter och framställa nya förslag. Denna ovärdiga och förödmjukande politik har nu nått sin höjdpunkt. Vi fortfara att truga de makter, som hade hånat oss, till en konferens, om icke på våra, så på deras egna vilkor, ock vi se nu resultatet. Då röfrarne vägrade att låta binda sig af vilkor eller att inlåta sig på någon annan basis än eröfringsrätten, ha de naturligtvis satt sig på sina höga hästar och gjort ungefär hväd dem behagade. Allt, som under sådana omständigheter var att hoppas och vänta, var att de kunde låta förmå sig att antaga en eller annan obetydlig förändring af dea a Tr a rann a