eFortsätt, sade Valeria, fom hade lyssnat i en ställning at emärtande uppnå sembhbet, med haltslutna ögon, öppnade läpar och högre färeskiftniug på kinden. sHvad liknade hans ögon, Myrrhina?sJo, de likuade Cempanicns blå himmel under vinskörden ; de liknade stenorne kring epännet på er statmantel, de liknade hafvet vid middagstiden sedt irän Ostias murar. Och likväl eprungo gnistor af eld derutur, då hen såg på den stackars lille Automedon. Det förvånsr mig att inte pojken blei skrämd. Jag skulle bestämdt blivit det: men ingenting kan skrämma de der oiörskämda små körsvennerna. tÅr du säker om att han var min frändes slaf, Myrrhina? sede hennes matmor i en ton ul etuderad likgiltighet och utan att ens för ett ögonblick röra sig ur sin sorglösa och beqväma ställning. Ja, det är ganska säkert, svarade kemmarjungtrun; och ekulle sannolikt ba fortsatt att utbreda sig öfver det angenänin ämnet, om hon icke blifvit sfbruten genom inträdgnudet af en bland flickorna, som bliivit utkallad och nu kom tillbaka för att anmäla, att Hippias, den fordne gladiatorn, stod der ute ouch väntade, med förirågan om Valeria ville taga sin föktlektien. Men Veleria gaf geucst ett nekande svar och fortfor att sitta fremför sin spegel, utan att ens upplyfta ögonen till den iörledande bild, den trem Hvilket iöremålet för hennes tank ver, så tyck tes det helt och kållet upptega bennue, ö obenägen syntes bon vura att bliive störd. kKAPITLET V. Rom. Emellertid vandrade den britiske elafven. skunnig om stt hen reeden redan var oc