ifrån sig en mera jernhård produkt. ålen denna typ förlorar sig småningom. Den starke och kloke mannen, som visade sig ovåtkomlig för a passioner, lä:er af en simpel harm förleda sig ull de mest brutala utbrott och att begå dumhet på dumhet, och för att tillfredsställa en lumpen och oförklarlig nyck blouställer han sig för en gilven fara att förlora anseende och inflytande i verlden. Till slut falla några tårar på den till utseendet så hårda skölden, hvilka uppblöta och upplösa honom, och med obehaglig förvåning upptäcker man att skölden var gjord endast af — papp. Montjoyes enfaidiga och obegriphga n består uti att icke hafva velat och icke vilja gifta sig med den som gäller för hans hustru och som är hans barns moder, ehuru hon, förledd af löften, dem hun brutit, är en 1 alla afseenden aktningsvärd qvinna, dertill af god börd och en prydnad för hans hem. Att en man sådan som han skulle bestått sig lyxen af en älskarinna på köpet, hade varit naturligt, då modet tilläter och etiketten snart sagdt fordrar det; men det strider mot hela hans karakter, mot den roll han spelar hela lifvet igenom, att låta sin sjelfviskhets med den konventionella hederighetens ferni polerade sköld laborera med denna remna, genom hvilken han är så ätt sårbar. Denne man, som låter hvarje sin själs och sin kropps rörelse bestämmas af lagen, hvilken han alltid bär i sin hand, denne man, så mån om verldens aktning, så rädd om skenet, skulle alldeles hafva förbisett ait lagen äfven innehåller en giftermålsbalk, eller att, äfven i ett demoraliseradt samhälle, aktningen för äktenskapets helgd ännu icke är utslocknad! Omöjligt. I stället för att vinna, förlorar dramen mycket intresse vid upptäckten af Montjoyes rörhållande till sin hustru. Denna seanare tyckes egentligen endast finnas till för att oifva författaren tillfäll till den puerila demonsrationen, att en ateist icke tror på någonting — ej ens på kullerstolen. Öaktadt detta grundfel och några andra mindre väsentliga, rör gig pjesen dock ända till den onödiga femte akten i allmänhet i en ren moralisk luft, och ämnets aktualitet ulle gjort pjesen till en högst betydande konstföreteelse, om författaren egt törmåga (eller mod?) att blifva stående vid kor jvenserna. Härtill hade föga mera behö in att låta den banala femte skiten vara borta. Annu en gång: en typ, sådan som Montjoye, står och stupar med sina dygder och tel; omskapad till en beskedlig karl, olir han icke blott fadd och matt, utan på söpet onaturlig. H. RB.