tats äfven iulandra bygder. Octave Feuillet visar i detta stycke, bland annat, vådan af utt ställa de materiella intre r allt annat, i det han låter en kolc ri stolta byg srossas i spillror miör en liten mo k rdagsfråga; han visar, att känslan icke strafilöst kan behandlas såsom en lyxartikel ens af siffrornas män, att det icke gifves något högre än pligten, och han blottar hela tomheten af denna konventionella moral, som tror sig vara berättigad, derföre att den, såsom Montjoye sjelf säger till Saladin, ?vandrar genom verlden med svärdet i ena handen och lagen i den andia. Det är hela det moderna samhället som i Montjoye framhafves till ransakning och dom, och en sådan framställning kan icke förfela att väcka ett djupt intresse, om det ock hade varit önskvärdt, att författaren för tillfället hade aflagt glacehaudskarne och med stark hand gripit ett fastare tag i sitt ämne, framför allt att han icke i det afgö rande ögonblicket hade försökt uppmjuka åskådaren till ett vekt deltagande för hufvudpersonen genom att låta dennes förut ganska konseqvent hållna karakter i hast undergå en, såsom synes, både psykologiskt och konstnärligt betänklig metamorfos. Det ser ut som om författaren, efter att hafva användt den finaste analys på skildringen af Montjoye, egoisten, ateisten, den starke mannen, fruktat att visa sig allt för grym, om han ej läte åskådarne gå hem förtjusta öfver upplösningen, och derföre tillagt cen femte akt, som är allt för söt och hjertnjuPn för att passa som sista ordet i en pjes, hvilken för öfrigt är hållen i saftig och kraftig stil. Octave Feuillet känne ligen sin publik, och antingen behagar upplösningen nu bättre flertalet af åskådare, än om stycket, såsom vederbort, hade afslutats med fjerde akten, men denna upplösning är i alla fall både psykologiskt osannolik, litet fadd och mycket komprometterande för styckets moralitet, och ämnet är för allvarligt och författarens talent för stor, föratt han hade bordt eller behöft bringa detta offer åt en pjunkik smak. Molidre aktade sig att låta on Juan böja knä och Jäsa syndabekännelsen inför guvernörens bildstod; individualitetenmå krympa ihop, men typen måstel: intill sista stunden sä upprätt, iullkomlig i sin last eller i sin dygd — omnis in hoc. Habent sua fata libelli: de konstnärliga skal 4 Il ( pelserna hafva sin bestämda uppgift, ochl: den som ?Montjoye? hade att framställa var ! ; q 1 I löst i det ögonblicket, då det förgyllda beJätet hade fått denna kraftiga stöt, som kommer det att vackla och ger åskådaren visshet om att det måste falla. När denne spekulationens potentat, några ögonblick efter sin fullständigaste triumf, finner sig öfvergifven al maka och barn, förnekad af sina vänner, för första gången i sitt lif mellan fyra ögon med sitt samvete, och med j sin högmodiga och sjeltviska själ sargad aff ett förakt, som gjuter ett brännande gift! igaste fibrer — då le hade ridåen bort gå ned för sista gången, , genom aila hennes känslig ty då var uppgiften löst. Genom den tilllagda slutakten blir denna endast förfuskad. Efter fjerde akten veta vi, att den hjertlöse egoisten fått sitt straff, att han måste lida af en för sen ånger, och att allt hvad kan missaktat och misskännt skall vända sig emot honom. Den femte akten tjenar endost till att förvilla våra begrepp om den straffande rättvisan; författaren Jåter ett gäckande både den sunda konstens och den stränga moralens fordringar och dragande öfver sig sjelf ett lätt undviket ansvar, helst i en tid som så väl behöfver att på allt sätt ts i stället för att ytterligare förvek1gas8. Sn afsigt har icke varit att på detta ströftåg lemna en redogörelse för händelsernas utveckling i pjesen. Jag ville här egentligen blott fästa mig vid hufvudpersonen, som i närvarande stund eger en frapperande aktualitet, och jag har så m större anledning att inskränka mig som Aftonbladet omedelbart efter första reprosentationen innehöll en uppsats om stycet af en annan författare, 1 hvilkens framställning jag gör mig en t 8 a kraftigt epos upplösa sig i en pjunkig idyll, : e akten vore borta, skulle anledning till anmärkningar visserligen ändock icke fattas, ln och först och främst den, att Octave Feuillet, sc som här visar oss flera taflor af verkligt lad konstvärde, dock icke rätt lyckats alt er-lst rangera dessa till ett helt konstgalleri. Tilll a de bästa taflorna i samlingen hör första p mötet mellan Montjoye och den hedersmannen Saladin, rosenfesten i andra akten på Montjoyes landtgods, scenen mellan den ölskliga Cecile och den unge Sorel, dennalt pikanta och intagande variation af kärlekens urgamla. duett, vidare brytningen mellan Montjoye och. hans familj, scenen mellan fadren och dottren efter duellen 0.8. v. Felen åter bestå nästan uteslutande utisvagheter och motsägelser i teckningen al Montjoye, hufvudpersonen, och jag återvänder nu till honom. : Raoul Montjoyes kurakter framstår i de första scenerna med cn utomordentlig s nning och klarhet. Djerf som en spelare, ls betänksam som en jurist, positif som ett faktum, praktisk som en siffra, känslolös för ! tårar, otillgänglig för samvetsagg, förvisar han till det blå? alla känslor och sträfvanden, som icke koncentrera sig kring det egna jogg Man väntar att han skall kunna begå hvilken handling som helst, så framt den befordrar hans egen fördel utan att blottställa honom för risken att råka ikonflikt med missgerningsbalken, liksom man är öfvertygad om att han aldrig skall kunna af blott nyck taga ett steg, som kun komromettera utan att gagna honom. Vänd onom och syna honom på alla sidor, ochj kerI: 1, b ra af ätt få in-Ih stämma. Äfven om den förhatliga femteld de sä if de he