TDet är dock alldeles tvärtom. vara mycket n det andra slaget. Ingenting är natt uppgöra ett reglemente. Denna negativa observationsmetod deremot är mycket svå Den förutsätter ett tålamod att öfvertyga, som tar fadrens och modrens hela kärlek i ansprå Hvilket oändligt arbete fordrar ej här markens beredande? och luftens rensande, föratt den unga plantan skall kunna utveckla sig frisk och stork! Bland de skadliga dunster, som här inverka menligt och som måste bortrensas är ingen vanligare än lögnen. Ser man sig omkring, skall man förvånas öfver den mängd af förlättare ä tal och små osanningar, hvarmed luften i hemmen är mättad. Och i denna atmosfer lefva våra barn?. Hvem drar väl (t. ex. i betänkande att i barnens närvaro, för att slippa besök, säga sig ej vara hemma, andra dylika Pnödlögner? att förtiga. Men barnet, dem, anse som hör föräldrarne beg; dem äfven för sig ti agna sig af lätliga, och kolan. Att, ej blott i hemmet, utan äfvenis i moralisk mening, rensa luften, hvari barnet Mefver från sådant, se der sättet att bereda marken för dunster äro ixt och skörd! Dyli älven: utbrott af vr ka skadliga ede, härdhet, vana vid vällefnad m. m., allt saker som kunna synas vara obetydligheter, men som kunna ha ett ganska skadligt inflytande. En annan fördel af detta system är att föräldrar och barn dervid ömsesidigt uppfostra hvarandra. Föräldrar, som tänka, kuuna ej gerna undgå att dervid förbi g sjelfva. Denna luftens rensning ven med den bästa uppsigt, omöjli lan, der bland mycket godt äfven det dåliga rör sig, men i hemmet har man makt dertill och der skall den ske, om den någonsin skall blifva möjlig att verkställa. I den sednare afdelningen af sitt föredrag ville talaren närmare påpeka några af de grundsatser, som måste läcgas till grund, när man vill tillämpa individualitetsprineipen på den moraliska uppfostran. Hvad som der i främsta rummet borde läggas märke till, är ett den moraliska uppfosta igsprincipen, rätt fattad, i sjelfva verket är detdenna äfvenledes samma som den religiö rätt faltad. Tanken på själens odödlighet mäste ingå såsom grundvalen i den moraiska så väl som i den religiösa uppfostran. Uppfostraren måste ha klart fö sig, att den varelse, som är und v hans vård, skall utvecklas icke are tillvaro här, utan för evigheten. blott v en längre eller korMan har erligen sett nyttans filosofer, med Bentham i spetsen, framför allt annat ådagalägga, att sedligheten innebär den största ördel för alla i gemen och att den äfven för individen öppnar vägen till den redbaraste njutning al lifvet. Men då ur en sådan synpunkt ett eller regeln icke innebär per denna teori, oal i öfrigt, i praktiskt att undantagsfallen bl annat undantag från någonting så vädligt, sedt dess ; beskaffenhet nseende den vådan, i så talrika, att hela regeln deraf öfverflyglas. Det t är i religiosom den verkliga sedligheten har sin nen, grundval. Men talaren skyndade sig att tillägga, att här icke vore fråga om hvad man 1 yltre mening ka r religionen; uppiakttagande af fostran i dogmer, vissa kyrkobruk, en viss skygghet för ett och annat, som benämnes heligt, innebär ingen bestämd grundval för den moraliska utvecklingen. Även här, och här om någonsin, mäste indiv idualitetsbegreppet taga ut sin rätt. Detta begrepp, skarpt utveckladt i afseende på odödlighetsläran, är af utomordentlig betydelse för hela den moraliska uppfostran. I allmänhet fasthåller man alltiör litet detta begrepp i förhållande v til het, ett annat lif: man tänker sig en saligsåsom ett tillstånd aflikartad lycka och njutning för alla, och en osulighet, såsom ett gemensamt tillstånd af olycks a och straff. i måhända dervid alltMan fäster sig oc för mycket vid berättelsen om den obotfärdige röfvaren och vid liknelsen om arbetarne som kommo i den elfte timman, för alt derur, deducera en andlig wuniformitet i ett annat lif, i hvilket individualiteten icke sig gällande och der hvar och ens speciella karakter och utveckling bli utan all betydelse. Så länge odödlighetsbegreppet icke fattas i skarpare mening, såsom en fortgåend genheter och val, i e individuel utvec kling al de fi rmöden karakter vi här förvärfutgör det icke någon egentlig ledstjerna Fattas åter för den moraliska uppfostran. odödlighetsläran så, då innebär den det mäktigast öfvertygande bevis för nödvändigheten af sedlig bildning. Ur denna synpunkt finner man lätt, alt det bör vara f äga om en uppfostran, icke för det eller det speciella idamälet, icke företrädesvis för samhällsmenniskan, för medborgaren, utan för en odödlig ande. Liksom estetici säga om konstskönheten alt den är sitt eget mil, kan man sålunda säga om mer on, att den har målet för sin uppfostran i sig sjelf. Men är icke detta återigen egoistiskt? Nej; det kan visserligen tyckas så, till följd af utgångspunkten ; men i utförandet leder just denna uppfattning till det högsta sedliga resultat. Men nu uppstär frågan, just vid bestämmande af sjelfva utgångspunkten för den moraliska uppfostran. bör i sig betrakta om man med Rous turliga menni tills ns förträftlighet eller st ämpa arfsyndsteorien. om menniskosjälen såsom god eller ond; au bör antaga den naävgt alt Önekligt är, man hos barnet spårar en mycket stark egoism, om än denna till någon del beror på drifl tan hos och sammanhänger med sjeltuppeh ten, som ännu icke hunnit modifieras al kekraften. Men lika visst är, att man barnet finner en dj upt rotad känsla af rätt, en känsla, till hvilken man icke förgälfves behöfver vädja, en känsla som ofla sedermera tappas bort eller förslöas i lifvets skola, der man först, sedan denna känsla blifvit vederbörligen fängslad och kufvad, lär sig att fatta, att 5 kan vara jemnt och alt den största orätt kan vara rätt under trodde dervissa före, förhållanden?. Talaren att man kunde grunda den moraliska upplostran på det antagandet, att det goda hos barnet vore ett öfvervägande element och alt man dervid hade större utsigt att lyckas än på den motsatta vägen.