STOCKHOLM ten 30 April Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Wien den 21 April. Ett: besynnerligt misstag af den franska Monitören den 19 dennes bevisar, att denna officiella tidning icke mer än de vanligaste tidningar kan göra anspråk på ofelbarhet. Monitören försäkrar nemligen, att kurirerna från Newyork icke medförde ?någon underrättelse, som förtjenar omtalas?. Men i Times amerikanska telegrammer läsa vi, att representanthuset i Washington den 4 dennes enhälligt antagit en resolution af Winter-Davis, uf innehåll, att Förenta staterna aldrig skola erkänna eller tolerera (recognize or tolerate) en monarki i Mexiko. Detta förtjenade dock att omtalas. En annan tidning meddelar denna nyhet med en variant, enligt hvilken kongressen helt enkelt skall ha protesterat mot en monarki, grundlagd med en europeisk makts bistånd. Vare härmed huru som helst, är det dock svårt att påstå, att Monitören, som kanske blott begått en blunder, velat undertrycka en nyhet af denna beskaffenhet. Vi tro oss veta, att trots denna låtsade likgiltighet, fäster den franska regeringen stor vigt dervid. Man tröstar sig i Paris med tanken, att representanthuset i WashÄngton icke är den amerikanska regeringen, att presidenten är mycket mera oberoende af parlamentet än Englands drottning, att nämnda resolution är mindre en statshandling än en fingervisning, samt slutNgen att Förenta staterna skola lemna Mexiko i ro, så länge det medborgerliga kriget ännu icke är slutadt. Beträffande de eventualiteter, som skulle kunna uppstå efter unionens återupprättande, anser man kejsar Maximilian icke ha kunnat vara så föga förutseende, att han ej redan nu beredt sig på dem; och då han mottagit kronan, sluter man deraf till, att han tror sig vara i stånd att trotsa Förenta staternas fiendtligheter. Dessa detaljer, som jag utdragit ur ett diplomatiskt bref, visa, att man i Paris fortfar att vara temligen optimistisk rörande Mexiko. Men i Tuilerierna har man i sjelfva verket varit högst förtörnad öfver den af amerikanska kongressen antagna resolutionen. Man har förstått, att om kongressen uppskjutit till sista ögonblicket att ånyo inför verlden proklamera Monroe-doktrinen, är det derföre att man i Washington i det längsta tviflat på, att erkehertigen skulle mottaga kronan. Kejsar Napoleon är till den grad stött öfver detta oförmodade steg af amerikanarne, att man möjligen kan vänta sig alt få se sydstaterna erkända af Frankrike, om de snart tillkämpa sig någon fördel. Jag vet ej, om det är sannt hvad som påstås, att lord Clarendons beskickning, hvilken gifvit upphof åt så många stridiga rykten, äfven hade afseende på det amerikanska kriget. Men man har anmärkt, att hr. Mercier, Frankrikes sändebud hos Förenta staterna, hvilken i snart två månader varit i Paris på permission, nyligen blifvit anbefalld att göra sig redo alt inom kort återvända på sin post. Man.tyckes således anse hans närvaro i Washington nödvändig under nuvarande förhållanden. Såeom ni redan vet, tager Garibaldis triumftåg i England ett mycket oväntadt slut. Ansträngningen af de officiella mottagningarna tyckes till den grad ha angripit generalens helsa, att läkarne ansett sig föranlåtna tillstyrka honom att ofördröjligen återvända till Caprera. Så försäkras det åtminstone i telegrammerna. Man kan häraf sluta till, att för vissa till och med kraftigt härdade lynnen äro de officiella mottagningarne mera ansträngande än en lång sjöresa. Generalen skalllemna England i slutet af veckan och återvända direkt till Caprera, utan att anlöpa någon punkt på kontinenten. Man kan för öfrigt ej göra sig en föreställning om det intresse, Garibaldis besök väckt i London. Man har, för att anföra ett exempel, sett grefvinnan Apponyi, österrikiska ambassadörens i England fru, bedja hertiginnan af Sutherland bjuda henne på middag, på det hon skulle komma i tillille att på nära håll se denne utomordentige man. Besynnerligt nog är man i Turin något afundsjuk på den byllning, som egnas Garibaldi. Detta är skälet till det platta klander, man hör mumlas inom en viss region. Man tadlar generalen för hans besök hos lord Palmerston; man erinrar till och med om, att Kossuth, som var föremål för en visserligen mindre allmän, men lika entusiastisk hyllning, vägrade att besöka lord Palmerston, som med nöje skulle ha mottagit honom. Andra ogilla Garibaldis möte med Mazzini, med hvilket man obestridligen icke var synnerligen belåten i Paris. Slutligen har man gätt ända derhän att klandra, att generalen offentligt påmint om en af de blodigaste episoderna under Roms belägring. et är nog att åberopa dessa orimliga anmärkningar, för att bevisa, att de endast afspegla en känsla af afund, som dock ingalunda delas af det ofantliga flertalet-afitalienarne, hvilka der