med, om pressens stora betydelse i detta afseende, framför allt derigenom att hon dagligen och oaflätligt talar till oss. Tal. öfvergick derefter till sitt speciella ämne för dagen; han ville undersöka hvilka resultater individualitetsprincipen kan gifva icsin tillämpning på den moraliska uppfostran i hemmet. I den iutellektuella uppfostran hade hemmet för längesedan förlorat sin betydelse, ehuru tal. trodde att en tid skall komma då det skall återvinna den, men dessförinnan måste dock skolan ha por undan ett stort arbete i reformväg. 2 den moraliska uppfostran deremot är och förblir hemmet den förnämsta bildningsan stalten. Det ges kanske, sade tal., ingen sak, som de flesta tro sig så väl begripa som ungdomens uppfostran. I småsaker tvekar man ofta nog att uttala ett bestämdt omdöme, men i fråga om denna, den största af alla angelägenheter, är man ej det minsta tveksam. Man ser det någon gång vara fallet med föräldrar, mera sällan med lärare och ännu mera med filosoferande pedagoger, åtminstone ej när det gäller att se räd, hvarpå de hafva stort öfverflöd. al. ville för sin del ej gifva några räd. Han hade erfarit att ingenting är mera vanligt än misstag i detta afseende, misstag både om anlag och lynne hos den som skall uppfostras, och sett så många fall, der flera fel förvärlvats än rättats genom uppfostran. I följd häraf hade han lärt sig att med stor tveksamhet uttala sig i dessa ämnen, och hang skepticism hade gålt ända derhän, att) han mången gång undrat öfver att med det uppflostringssystem, som är rådande, nägon enda kunnat utveckla sig till sann mensklighet. Men lyckligtvis rättar naturen ofta de begångna misstagen, och häri låge ej blott boppet om ett bättre, utan äfven anvisningen till den väg, som vore att följa. De vägar, som följas vid denna uppfostran, kunde hänföras till två väsentligen skilda slag. Deu ena ville tal. kalla hwnanismens, den andra individualitetens. De, som följa den första, uppgöra efter ett mer eller mindre fattadt eller medvetet filosofiskt system vissa grundreglor, som de tvinga barnet alt efterlefva. Dess anlag komma härvid ej i fråga. Om anlagen äro mycket framstående, så äro de i detta uppfostringssystem mera till hinder än till gagn, såvidt de ej passa in efter Procrustessängen, och skulle barnet visa tecken till att ej vilja foga sig derefter, då är felet dess och cj systemets. Då skall barnet tvingas in deri. et heter att egenviljan måste kufvas och underordnas det uppgjorda reglementet, som är den högsta viljan. Det är naturligt, sade tal., att ett dylikt uppfostringssystem mäste förstöra den kraftigaste grundvalen för allt sedligt lif. Det känner blott en princip: Befalla och lyda. Det gamla tänkespråket säger: Den som cj lärt sig att lyda kan aldrig lära sig att befalla; men vid proklamerandet af denna sats glömmer man att för förnuftiga varelser finnes äfven någonting annat, som är af vigt och vigtigare än att kunna befalla och lyda, nemligen: Gifva skäl och taga skäl. I allmänhet, trodde tal., skulle det gå mycket bättre här i verlden, om man ej ville regera så mycket, och detta hans uttryck önskade han att man ej för tillfället måtte tillämpa på något annat ämne än det som just nu var ifråga. Det funnes nemligen i de tyska pedagogikerna vanligen ett särskildt kapitel med öfverskrift ?Regierung?. Och må man ej tro, att det blott vore ett tomt ord. Under denua rubrik gålfves tvärtom de mest minutiösa föreskrifter huru barnet skall styras, och af somliga pedagogiska författare, ännu ir nan det ens fält någon egen vilja. j derna af ett sådant system vore klara. Denna metod, som talaren ville kalla der Positiva, utmärkte sig för mycken noggrannhet och regelräthet; den levererade hvad man kallar snälla barn?, men felet, det fruktansvärda felet, är att alltsammans blott är en fager yta, som skyler den förödelse hvilken genom och i följd af systemet öfvergått grundvalen för all sedlig utveckling, en förnuftig frihet. Subjektet presenterar sig till det yttre oklanderligt, men ryeker man det närmare på lifvet, skall man finna det i sina handlingar ledas af sådana motiver som egennytta, afund, läg ärelystnad och dylikt. Tal. antydde i sammanhang härmed några momenter i afseende på undervisningen, der ett moraliskt element spelar en hufvudroll. Om redan i hemmet under de tidigaste är den individuella utvecklingen lägges i band, bland annat t. ex. iyttre hänseende genom modets tyranniska tvångströja, så sker dock detta uti mera storartad omfattning i skolan. Såsom det nu är, öppnas skolans klasser för 40 å 50 gossar, af hvilka kanske ingen enda hvarken i fysiskt eller int-llektuelt hänseende liknar den andra. Men dock är undervisningstid, liksom hela skolans ordning, lika för alla. För den ena kunde det vara nyttigast att ha 6 lästimmar om dagen, för cn annan vore 4 timmar det lämpligaste; men alla måste ha lika antal, äfven om deras förmåga att uthärda härmed vore aldrig så olika. Gossen blir sjuk, måste vara frånvarande från skolan, vid återkomsten taga skadan igen och följaktligen läsa dubbelt så mycket för att kunna hinna upp kamraterna. Allt för systemets skull. Sådana vore dock blott öfvergående fall. Deremot gåfves det en permanent sjukdom, hvarmed ett ej ringa antal af skolans ungdom hade att d , och den hette inskränkta fattningsgåfvor. Elever som voro behäftade med denna sjukdom måste anstränga sig till det yttersta för att gå lika fort som snillet eller ock underkasta sig en verklig moralisk tortyr. Snillet, å sin sida, kufvas, nediryckes, vänjes under detta system att ej göra så mycket som det borde och kunde. Man hade visserligen i en skola i hufvudstaden, genom den fria flyttningen, sökt komma ifrån dessa olägenheter, men hade blott till en del lyckats; man hade ej tagit steget ut, och måhända ej heller kunnat uttaga det, i anseende till de hinder som studentexamen lagt i vägen. På det rent moraliska området är det måhända mindre lätt att inse det oriktiga i detta förfarande. En strid bade på sednare tider blifvit förd om huruvida skolan endast borde vara en undervisningsanstalt eiler äfua JTI Alan dA AA er öJ