och påstod att namnet Andrew var bra fult. Jag hade aldrig funnit det annat än vackert. Då vi närmade oss målet för vår resa, upphörde Zillah att skratta och blef myc: ket allvarsam, troligen vid minnet af sit första sammanträffande med sin förmyndare. Men oaktadt denna föga lofvande börjar hade hennes ungdom: blomstrat upp och ut: veckla: sig till högsta fulländning. Der hon nu satt bredvid mig, skön till sitt yttre, med odladt förstånd, med rent, oskyldigt hjerta, med blygsamt, behagligt väsende, kände jag mig stolt och glad ötver henne, säker på att mr Sutherland skulle säga det je efter bästa förmåga uppfyllt de pligter an ålade mig. Vi foro genom parkgrindarne. Ett engelskt landtbus är alltid behagligt att se; detta var utmärkt vackert. Jag hade sett det för sex år sedan och funnit det så, oaktadt det då var höst och nu vår. Zillah påminde sig äfven vårt besök der; hon lutade sig tillbaka mot vagnsdynorna och hviskade oroligt: Nu skola vi snart återse mr Sutherland. Jag svarade ej. Vagnen rullade fram i den stora kastanieallen,; och höll framför husets trappa. Jag såg någon stå deruppe. Jag måste hafva blifvit yr i hufvudet af vagnens rörelse, ly jag kunde ej redigt urskilja något omkring mig, utom en stark, vänlig hand, som stödde mig, då jag steg ned på marken, och orden: Akta er, min bästa Cassia! Det var mr Sutherland. Han tycktes knappt varseblifva Zillah förr n jag, då vi inkommit i förstugan,rföreställde henne för honom. Han syntes behagligt öfverraskad. Då vi sedan talade om henne, sade han att han aldrig kunnat ana att hon skulle växa upp. till en sådan skönhet och jag såg honom mer än en gång betrakta henne tankfullt, men vänligt. Mrs Sutherland hviskade till mig att Hans fästmö hade varit, likt Zillah, af österländsk härkomst, hvilket förklarade hans deltagande