att gifva eller taga pardon. Man berättar om en kapten, att han till den grad förvånade fienden derigenom att han — ehuru omringad på alla sidor — fortsatte striden, att de i beundran öfver honom icke sköto på honom, utan trängde sig tillsammans omring honom, så att han ej kunde röra sig. I skansen n:r 4 blef svenska löjtnanten baron Åkerhjolm sårad i kinden, just då han tog ett gevär och rände bajonetten genom en preussare; man tror att han blifvit tillfångatagen och ligger i Flensborg. Iskansen n:r 5 blef en dansk officer, soma var den sista, men ej ville gifva sig, skjuten genom hufvudet. Preussarne ha utlemnat hans lik i utplundradt tillstånd med denna upplysning; hans namn känner man ännu icke. ära truppers återtåg betäcktes af våra batterier på Als och af Rolf Krake, och hvad fienden icke hade lidit vid anfullet och under striden, det led han genom de väl riktade skottens fruktansvärda verkan i bans kolonner. Han uppgaf först sin förlust till 2 generaler, 60 officerare och 600 man döda och sårade — de lättare såren räknar han, säsom bekant är, aldrig med; men sednare berättelser från hans läger angifva förlusten i manskap till 1000, 1200, je ännu längre, och officersantalet i döda och alla slags sårade ända till: 151. Han har användt tid på att taga Dyppelställninen och har dock till slut köpt den dyrt. Men segrens glädje måste tillkomma honom! Vår förlust i manskap anslås med fängar, döda och sårade till väl öfver 4000 och inemot 150 officerare af alla grader; dock vågar jag icke ansvara för dessa tals älitlighet. Fångarne torde isynnerhet tillöra 2.dra och 22:dra regementena, hvilka till slut funno sig omringade på alla sidor af tusentals fiender; de fallne torde till större delen tillhöra 9:de och 20 de regementena; många döda och sårade fingo vi under återtåget till brohufvudena, då fiendens fältartilleri på Dyppelberget hade en stor skottafla i de massor, som skulle ned till broarne. När brohufvudet var alldeles demonteradt och situationen sådan, att nytt artilleri icke hufvudena öfvergi rifning gick h eg, och våra ingeniörer berömma duglighet och preeision i detta hänseende. Bron afbröts på midten; den del af pontonbryggan, som af strömmen, hvilken är mycket stark, drefs mot Sundeved, blef genast skjuten i stycken af våra batterier på Als. Liken af en stor del af våra officerare ha blifvit utlemnade, flera af dem i alldeles utplundradt tillstånd; ur, annotationsböcker, rockar, stöflar voro borta: ötverstlöjtnant Lassons ofin. ger var afhugget och ringen naturligtvis! försvunnen. General Gerlach har, ehuru emellanåt sängliggande, icke velat lemna från sig befälet. När han fick höra att Steinmann hade ankommit, steg han upp, satte sig till häst, trots olidliga plågor, och red generalen till mötes med de ord: Välkommen, herr general; er division väntar er. Dyppeldagen lät han köra sig nedl till bron, men vid hans ankomst var reträt. ten redan börjad. Det var en dag, full af suckan och sorg för Danmark, full af suc-, kan och sorg för många familjer. Gud; gilve att något solsken måtte le emot ossl1 efter dessa länga, mörka dagar! ; K ; fva brons uppKritiken har naturligt x varit fär-; dig; reaktionen och dess organer säga: månne Ploug och Bille nu skola tycka, att; nog med blod flutit? Ar det icke skamligt, att partipressen skall dominera regeringen, ; krigsministören och hären? Andra skaka l, betänksamt på hufvudet och fråga: ?Hvar-), före lemnade hären icke Dyppel i tid?l, Aran bade varit räddad och mänga men-l niskolif tillika. Låt historien, krigshisto-, 1 f E rien och den politiska historien, fälla domen härom; jag tror, att hvad hären gjort är rätt; har den icke he:t leende lycka och framgång med sig, så låtom oss destomera , erkänna den tapperhet, hvarmed den slogs; den 18 April, och låtom oss aldrig glömma I det otroliga tålamod, seghet och uthällig-4 ga od, seg oe het, hvarmed den låtit föra sig i dessa skan-g sar, ut till en pinsam overksamhet midt ij( det mördande 1 9 veckor tilltagande kul-!, 1 å s regnet. Den har härdat ut med hvad vi här hemma skulle kalla outhärdligt, den har bedt sina befälhafvare: förer oss ut mot. fiendens batterier, vi skola slåss till sista man, men befria oss från denna fruktar värda overksamhet i skansarne; detta var 1 våra tappra hjeltebröders anspråkslösa bön, js när pröfvotiden i skansarne blef dem förlg F c 1 tung att bära! Såsom det i äkta korporalsstil heter i de tyska tidningarne, kommenderades det genast af Wrangel: links, nach Fredericit Och det berättas också, att man redan är i färd med att föra nåfr af artilleriet upp till denna fästning. sg omellertid arbetas det dock ifrigt på Dyp-!k pel och längs utåt Alssundet, så att det ärqg möjligt, att man ämnar angripa båda dessa ställningar samtidigt. Att viskola försvara Als, är utan allt tvifvel, ehuru den betryckta sinnesstämningen efter Dyppelda-!k gen kom rykten om denna ställnings öf-s vergifvande att sprida sig vida omkrig. Armåns högqvarter har tills vidare blitvit för-)4 lagdt till Fyen, för att vara midt emellany Fredericia och Als; general Steinmann skull ä såsom general leda försvaret af Als. Da-la gen efter Dyppeldagen afsändes 150 reserv-!s officersaspiranter till hären, och om ett par dagar skola 5000 man nyinöfvade afeå för!t ati fylla luckorna; bristen på officerare skall! onekligen bli något kännbar. — Vid Hor-la sens ha ett par mindre sammandrabbnin-q gar mellan fiendens och våra förposter egt! rum; Horsens stad är nu åter besatt aflt fienden. 5 Om konferensen veta vi ingenting här:, det ser ut, som om Dyppelsegern alldeles berusat preussarne; Wilhelm Eröfraren? I, och von Bismarck ha ju redan hållit intåg, i Slesvig; sannerligen tyckes det vara en!g vacker inledning till en konferens och fred-11 lig öfverenskommelse. 5 Medan många af den förnäma verldent pusta och klaga öfver det besinningslös kriget och Dyppeldagens sjelfförskylldaa olycka, är det ett vackert drag, att en aft, vära mest ansedda och rika män geheime-t dat Tvocaehaw dagen aftar alaget tillkindit