STOCEHOLM den 28 April Ett mera påtagligt bevis på huru situationen i Europa förändrats sedan några månader kan man icke gerna erhålla än det som erbjuder sig vid en jemförelse mellan det trontal, med hvilket finska ständerna för några dagar sedan hemförlofvades, och det tal, som sjelfherrskaren höll då landtdagen öppnades förliden höst. Då kände sig den ryska regeringen ännu orolig för resningen i Polen; en intervention till det för sitt oberoende kämpande folkets förmån syntes ännu icke alldeles osannolik, och ryska regeringen insåg väl hvilka faror; som under sådana eventualiteter kunnat hota från ett missnöjdt Finland. Visserlisn voro farorna för den ryska kolossen åmera icke så öfverhängande som när nåa månader tidigare situationen förmådde sjelfherrskaren att söka besvärja en möjlifa från detta håll hotende storm genom andtdagskallelsens utfärdande; men ställningen var dock ännu kritisk nog för att förmå honom att personligen öppna landtdagen; att dervid i sitt trontal gå den allmänna meningen i landet till mötes genom förespeglingar och halfva löften om ernåendet af de mest efterlängtade och ifrigast eftersträfvåde politiska reformerna, motionsrätt och periodiskt återkommande landtdagar; genom ordandet: om folkets sjelfbeskattningsrält och genom behändigt inströdda fraser om konstitutionelt monarkiska grundsatser?. Vi omtalade på sin tid de många mera personliga bemödandena från monarkens och hans omgifnings sida att ställa sig väl med finnarne och befästa det intryck af belåtenhet, som dels sjelfva sammankallandet af landtdagen, dels trontalets löften varit beräknade att åstadkomma. Och detta allt skedde likväl kort efter sedan det finska folket hade ådagalagt en fast och sjelfständig hållning, söm ingalunda hade kunnat vara välbehaglig för detryska hofvet. Hvem minnes icke de många försöken att förmå framstående korporationer i Finland att med anledning af rörelserna i Polen afgifva tillgifvenhötsadresser till kejsaren, samt det bestämda, oryggliga motstånd dessa försök öfverallt mötte. Men detta oaktadt höll man god min, gaf löften offentligen och lät nådens sol stråla med full glans öfver alla, med hvilka man enskildt kom i beröring. Till och med bland de för säkerhets skull i landet till stor myckenhet förlagda ryska trupperna uppehölls en fögst ovanlig manstukt, så att invånarne hade jemförelsevis mycket få anledningar att klaga öfver eljest icke sällsynta excesser. Nu deremot, huru annorlunda är icke den ton, i hvilken kejsaren låter tilltala de finska ständerna. Detdenna gång af generalguvernören på ryska språket upplästa trontalet (kejsaren sjelf talade till ständerna på franska) innehåller, förutom löftet om ny landtdag om tre år, föga annat än en skrapa till ständerna för de åsigter om Finlands ställning till Ryssland, hvilka under landt-. dagens förhandlingar gifvit sig tillkänna. I en mycket snäf ton erinrag finnarne om deras lands oskiljaktiga förening med Ryss-. land. Välgerningarne af denna förening accentueras särdeles eftertryckligt och czaren anser det till och med icke ur vägen att låta finnarne få äta upp? det understöd de mottagit af det välsinnade ryska folket då deras land varit hemsökt af missväxt och olyckshändelser — en förödmjukelse, som säkert skall kännas djupt i hvarje. finnes bröst. Kontrasten mellan den 18 September 1863 och den 15 April 1864 ärisanning slående. Det spåras i talet af den 15 April icke ett enda bemödande hvarken att ställa sig väl med det finska folket eller att inför Europa fortsätta den konstitutionella komedi, som uppfördes förliden höst. All förklädnad har fallit bort och man visar sig sådan man är. Och hvadan förändringen? Förklarinen är helt enkelt denna: situationen är icke längre densamma, de moln, som förlidet år hotade, hafva skingrats. Detta ombytta språk mot Finlands ständer är ett sorgligt, men beklagligtvis alltför tydligt och: tillförlitligt bevis att ryska hofvet icke längre oroas af resningen i Polen och att ställningen de europeiska makterna emellan är sådan, att icke längre från deras sida befaras någon diversion, hvilken kunde störa det bödelsarbete, som ännu kan återstå att utföra. Denna det ryska kabinettets närvarande trygghet, som man läser så tydligt i det sista finska trontalet, är ur allmän :europeisk synpunkt ett sorgligt tidens tecken; ty det visar, att reaktion och despotism åter för tillfället anses ha öfverhand i vår verldsdel. För Finland specielt torde deremot denna oförbehållsamma öppenhet, denna fullständiga demaskering vara vida att föredraga framför dessa försåtliga smekningar, som visserligen icke bedraga de tänkande och klarsynta af nationen, men som hos många så lätt alstra förtjusningsfeber och hota att försänka en del af nationen i en belåtenhetsslummery under hvilken mycket af dess frioch rättigheter kan-gå förloradt.. Det kejserliga trontalets snäfva ord; oförblommerade snäsor och skarpt betonade anmaning att befästa det nära sambandet med Ryssland, böra utgöra kraftiga väckelser för finnarne att städse vara på sin vakt för att, visserligen med den moderation, som förhållandenw påkalla, men äfven den fasthet, på hvilken de redan gifvit flera prof, värna Tr RR RR ER Rd KK da Ivalklate!