Underrättelser från Danmark. Rörande stormningen af Dyppelskansarne yttrar Fedrelandet: Om stridens början uppl öfverkommandot intet, måhända dert att de högre af befälet tillika med souschefen ba fallit i fiendens händer. Man är således tills vidare inskränkt till de slutsatser som kunna dragas af föreliggande fakta. Artillerielden hade den föregående natten och morgonen varit våldsammare än någonsin tillförne, och de tvenne skansar, mot hvilken stormningen skedde voro alldeles nedskjutna. 5edan fienden observerat detta har han sannolikt dold bakom krutröken, sammandragit gina stormkolonner, hvartill två friska reementen voro reqvirerade från Schlesien. å afståndet mellan våra och fiendens löpgrafvar blott var 4 å 500 alnar, har han i ett ögonblick kunnat störta sig öfver våra förposter, hvilket har skett emellan kl. 10— 11. Om förposterna blifvit öfverraskade eller kommit i oordning, och genast nödgats vika för öfvermakten, kan man ännu icke afgöra, men det är icke osannolikt då en divisionsgeneral och generalstabens souschef ha ansett det nödvändigt att begifva sig ut i första linien. I alla fall kan motståndet icke ha varit långvarigt, hvarken der eller i den andra nyanlagda skanslinien innanför den första, då fäktningen redan kl. 2 hade förflyttats till brohufvudena. Deröfver kan man icke förundra sig, ej heller förebrå de trupper som voro i elden: ty fienden — hvars styrka i Sundeved, enligt de sista tyska tidningarne uppgifves till 72,000 man — har naturligtvis trängt på med utomordentligt stora massor, och har så snart våra skansar blifvit öfvergifna, vunnit två fördelar; dels att våra trupper stått nedanföre på sluttningen, och dels att de ha kunnat uppställa sitt artilleri på höjden och beskjuta våra under tillbakatåget till Als. Äfven om vår här icke hade haft missödet att genast förlora några af det högre befälet, måste i alla fall en 4å5 timmars strid, under så ogynnsamma omständigheter, mot en öfverlägsen styrka medföra stor förlust, och ett långvarigare motstånd var omöjligt, Kommer nu dertill, att ett uteslutande försvarskrig, fortsatt en hel månad under högst besvärliga förhållanden, mot ett öfverlägset artilleri, under en oblid årstid, utan tillräcklig betäckning i skansarne, utan behöflig hvila, ovilkorligen måste hafva tärt längt mera på härens fysiska och moraliska krafter, än ett krig på öppna fältet, med omvexlande anfall och försvar skulle hafva gjort i samma tidsrum, så kan man icke 1 r alt Dyppelställningen har måst förloras. I armen har man också un der längre tid förutsett detta öde; många privata bref från modiga och skickliga officerare, som ankommit hit i förra veckan, hu förberedt oss på det oundvikliga, dock under förhoppning att ett stormanfall dessförinnan skulle kunna afslås. Men att detta hopp blef jäckadt, kan icke heller väcka förundran. Om fienden hade stormat 8—14 dagar tidigare, hade deremot detta hopp tvifvelsutan gått i fullbordan. Hedan skansarne i centern blifvit sönderskjutna och således ej mera kunde hejda fiendens kolonner, sedan hären alltmera blifvit utmattad och sinnestämningen derigenom blifvit nedtryckt, under det att otåligheten öfver att se allt flera kamrater lemlästade eller stupade, ständigt ökats, har detta hopp också måst försvinna. Det säges alt skansarnes utrymmande var beslutad skola försiggå förlidne natt och att ingen aflösning hade skett den föregående natten på grund af den våldsamma skjutningen. Dagbladets korrespondent vid hären med delar, vid sin återkomst derifrån till Köpenhamn den 19 dennes, följande berättelse om de csednaste kri ravelserna: — Dvnpel