vanden, men som dock nu är ett namn för dagen. Öfverallt, så långt som en stråle af europeisk civilisation sträcker sig, firar man i dag ett jubileum — minnet deraf att en af verldens största heroer på denna dag för trehundra år sedan för första gången skådade dagens ljus. Det ligger någonting upplyftande och tröstande i denna företeelse, midt uti ett tidehvarf, som man så ofta anser vara helt och hållet nedsjunket i materialismen och inom hvilket man ofta hör röster, som förkunna att det är slut med poesien och att menskligheten skall växa ifrån densamma, liksom barnet växer ifrån ammsagor och leksaker. Det är upplyftande att se denna gemensamma hyllning åt andens, åt poesiens makt. Finnes det väl någon af de monarker, som under sin lifstid varit mäktigast och mest firade och som utfört de största bedrifter, som kan räkna på att hela den civiliserade menskligheten skall efter hundratal af år gemensamt fira hans minne? Nej, det är konungen inom poesiens verld, åt hvilken denna hyllning bringas, åt en man, som hans samtid betraktade såsom en ringa och obetydlig personlighet, men inför vilken i den sednaste efterverlds ögon och uti verldskulturens historia hundratal af krönta furstar sjunka ned till en så försvinnande obetydlighet, att de tillhopa icke hafva betydelse nog för att kunna lösa hans skoband. Det är i dag trehundra år sedan en stjerna uppgiek på verldskulturens firmament, som rig skall nedgå eller mista sin strålande glans. Vi erinra om det egendomliga förhållandet att under tvåhundra år var Shakspeares namn nästan helt och hållet höljdt af mörker. Strax efter sin död blef han nästan alldeles förgäten af sina landsmän och af hela den öfriga verlden. Först i midten af förra århundradet bragte Garricks snille honom åter ur denna förgätenhet och den lifliga entusiasmen öfver att på nytt ha upptäckt den stora skatt, man i honom egde, gaf sig luft uti den stora fest som 1769 under Garrieks ledning firades i skaldens födelsestad. Men samtidigt lyste Voltaire såsom herrskare på den franska parnassen Shakspeare i bann och förklarade honom för en drucken vilde?, ?en plump lindansare?, en 7fastlagsnarr i trasor, en jämmerlig apa.? Sedan dess hafva stora brytningar på andens område egt rum; i dem har den nya, bättre och riktigare kännedomen om Shakspeare väsentligen ingått både såsom drifkraft och, hvad den stora ?bildade? mängden angår, äfven till någon del såsom resultat. Både i England och Tyskland var detta återvändande till Shakspeare ett återvändande till natur och sanning, till en stark och djup känsla, till en sund och kraftig uppfattning af lifvet och konsten, och man lärde sig inse, att Shakspeare, den der poeten och skådespelaren, hvilkens namn man nästan hade alldeles förgätit, i sjelfva verket var en andligstormakt, hvars betydulse och inflytande äro omätliga. En hel vidlyftig och rikhaltig litteratur öfver Shakspeare har sedermera uppstått och många af tidehvarfvets yppersta snillen och tänkare hafva lagt sig vinn om att i grund studera och att förklara honom, att alltmera utbreda det sanna intresset och den rätta blieken för hans skapelser. Bland dessa finna vi den odisputabelt störste bland verldens nu lefvande skalder, Victor Hugo. Redan uti företalet till sin Cromwell!, hvilket i viss mening kan sägas ha gjort epok, gaf han ett lysande vittnesbörd derom, att de tider äro förbi, då Voltaires nyssnämnda trångbröstade omdöme var laga dom på den franska smakens område. Och i dessa dagar har han till det trehundraåra jubilet upprest en minnesvård, sådan som endast en stor skald, en i snille befryndad och jembördig ande kunde öra det, genom det stora arbete med titeln William Shakspeare, som han utgifvit och ur hvilket vi hemtat de ord, som vi satt ofvan denna uppsats. Vi tillåta oss att pryda vårt blad med ytterligare några strofer ur detta genialiska verk. Vi hafva ofvanföre kallat Shakspeare verldens störste skald och betrakta honom också verkligen såsom den mest storartade, den mångsidigaste, den andligen sundaste, den i utforskandet af menniskosjälens fördoldaste djup mest skarpsynta och djupsinniga diktare som någonsin existerat. Det är emellertid en vansklig sak att med hvarandra mäta och jemföra de verkligt stora snillena. Victor Hugo säger härom. Den högsta konsten är likheternas region. Mästerstycke liknar mästerstycke. Liksom vattnet, upphettadt till hundra rader, icke kan upptaga mera värme och icke kan stiga högre, så uppnår den menskliga tanken hos vissa menniskor sin fullständiga intensitet. Aeschylos, Hiob, Phidias, Jesaias, Paulus, Juvenal, Dante, Michel-Angelo, Rabelais, Cervantes, Shakeare, Rembrandt, Beethoven och några andra beteckna denna snillets hundrade grad. Det menskliga geniet har en spets. Denna spets är idealet. . . Gud stiger ned derpå, menniskan stiger dit upp. I hvarje århundrade företaga tre eller fyra gemer detta uppstigande. Man blickar nedifrån efter dem. De klättra berget uppåt, inträda i molnen, försvinna och synas åter. Man iakttager dem nedifrån, de vandra vid afgrundernas rand och många åskådare skulle icke ogerna se att de toge ett felsteg. De djerfve fortsätta sin väg. Nu äro de högt uppe, i det aflägsna fjerran; de synas blott såsom svarta punkter. Så små de äro! ropar mängden. De äro dock jättar. De vandra vidare. Vägen är brant och besvärlig. Vid hvarje steg möter en bergvägg, en fara. Ju högre man stiger, desto kallare blir det. De måste göra sig trappsteg, sönderhugga isen och gå derpå — hugga sig trappsteg I hatet. Stormarne rasa. De oförvägna klättra ännu alltjemt högre. Man kan icke längre andas den tunna luften. Afgrunderna flerdubblas på alla sidor. Nägra falla. Andra stanna och vända om; de tröttnade. De modiga gå vidare; de utvalda hålla ut. Den fruktansvärda branten sammanstörtar under dem och söker ned ycka dem med sig. Aran är Fr 42 bs as