landet, men man har ännu ej hört af att det saknats sökande till prestlägenheter i hufvudstaden; tvärtom, i fall man får döma efter. de ifriga röstvärfningar, som bedrifvas för hvarje gång en sådan lägenhet är ledig, så ligger deruti en anledning att förmoda, att de anses såsom icke alldeles föraktliga brödstycken?. Att några, särdeles bland komministraturerna, gilva blott ett tarfligt bröd, är sannt, men sådant är tyvärr förhållandet öfverallt; alla pastorater äro icke lika goda, och kapellanerna på de flesta ställen på landet hafva det magrare än här. Å andra sidan får besinnas, att om en och annan får nöja ig med knappa inkomster, så är det ännu knappare för en stor del, kanske flertalet bland dem, af hvilkas bidrag dessa inkomster utgöras. Ibland de skäl, hvarpå hrr komiterade sökt stödja detta förslag, kan det som blifvit hemtadt från jemförelser med konventioner på landet och belätenheten dermed, måhända hafva en skenbar giltighet i mångas ögon vid första påseendet; man vid närmare betraktande visar det sig, att förhållanderna icke äro jemförliga. På landet bar, i följd af presterskapets tid efter annan tillkomna privilegier, presten haft sig af ålder tillerkändt såsom cen rättighet att erhålla tionde af församlingen, att gå på bondens åker och räkna till sig hvar trettionde sädesskyl samt taga qvicktionde af ladugården. Det är för att undvika denna för båda parterna obehagliga ställning, som konventioner mer och mer börjat upprättas, dervid dock kyrkoherden mer ndels nöjt sig med litet mindre, för att ha: in hvad han skolat få genom sträng ande af ionden. Uti Stockholm är det det helt annorlunda. Församlingarna hafva här haft den särskilda rättigheten, som man nu vill att le skola affäga sig, för att spara presterskapet obehaget att vara på något tält beroende af deras välvilja, nemligen att lemna öner i frivilliga bidrag (dock finnas äfven vissa särskilda fasta förmäner, såsom af boställen, och för några äfven penningeanslag ån andra håll.) År det skäl att afsäga sig en sådan rätighet? Fråga en del invånare i Katrina örsamling, der en dylik konvention för nåra år sedan genomdrefs, om de äro så högeigen belåtna dermed? Vi erinra slutligen, att under 1562 års ockenstämmoförhandlingar erinrades, just i storkyrkoförsamlingen, om tillvaron af ett rejudikat, meddeladt genom ett kongl. ref till kammarkollegium, och gifvande rid handen, att en konvention med presterkapet om dess aflönings utgående efter anIra än i lag bestämda grunder icke är binlande för en med sockenstämmo-beslutet nissnöjd minoritet, och ej heller för dem, om icke egt att i sockenstämmoförhandingarne deltaga. I fall de, som äro mot de nu öreliggande förslagen, skulle i någon föramling blifva öfverröstade. är det sål iedes f vigt, om de ej vilja foga sig efter majoitetens vilja, att de tillkännagifva sin skiljktiga åsigt.