konferensen framställa de mest oförskämda anspråk och föra det mest pockande språk, utan att England finner tiden vara inne att med kräft och allvar sätta en gräns för denna arrogans, som trampår all politisk rätt och anständighet under fötterna. Den föga hugnerika tanken på den roll Sverge-Norges ombud kan komma att spela vid denna konferens återförer ovilkorligen i minnet den besynnerliga och föga glädjande dager, i hvilken vårt kabinetts utriKespolitik befinner sig. Under det den skandinaviskt sinnade pressen i vårt land helst synes önska att iakttaga tystnad och att om möjligt vore åtminstone för ögonblicket breda ett glömskans mildrande dok öfver de förhållanden, som trädt i dagen genom de förklaringar af grefve Henning Hammilton och h. exc. grefve Manderström, som varit synliga i tidningarne, så uppträder deremot den ene halfofficiella eUler officiösa artikelförfattaren efter den andra med inycket långrandiga och trassliga utläggningar och försvar, som i sanning gå ut på allting annat än att bringa reda och klarhet i saken och hvilka redan genom sjelfva sin ifver och oförtrutenhet måste göra ett intryck af: ?qui sexeise saccuse?. Vore den sak, som det i grunden gäller, icke så allvarlig, skulle man högligen vara frestad att le, när man ser, huru de arbeta i sitt anletes svett, för att ur frag mentariska dokumenter söka ihop och konstigt gruppera ett och annat yttrande, för att derigenom vederlägga det af ingen menniska framställda paståendet, att vår regering vore formelt bunden och hade ett slags juridisk förpligtelse att bistå Danmark ; när man ser huru de, i det trängmål, hväri de med sina resonementer försätta sig sjelfva, taga sin yttersta tillflykt till en not af den 15 Oktober, som ingen menniska hittills hört omtalas, hvars tillvaro aldrig: officielt blifvit med ett enda ord konstaterad, och om hvars egentliga innehåll de sjelfva icke kunna lemna någon underrättelse; och när man slutligen ser den tillkonstlade förgrymmelse de visa emot den danska f. d. konseljpresidenten hr Hall, som wutkoras till den som skall bära hundhufvudet? för allt som inträffat, emedan det är han, som genom sin djerf1, het(!) och sin ultraskandinavism(!) satt sa-; kerna på sin spets; då det naturligtvis blirT, ett kolossalt misstag af alla dem, som hit-; tills ansett hr Halls skäplynne vara sål, långt aflägset från det deciderade och hals-; brytande som möjligt och trott, att hans) starka sida låg uti att kunna temporiseral: l 4 lf K l 4 1 l et AD me dl eve AO mr AA PO PAN PO MH OK SA EA md om ff om Dh bet Må AM OG och söka uppskof och undanflykter och att. han ännu i denna stund troligen skulle hållit på dermed, om icke han slutligen af svenska kabinettet låtit drifva sig till steg, l, som inneburo ett närmande till en lösning af frågan. Vid genomläsandet af hvarje dylik artikel måste man ånyo fråga sig: är det advokatyr eller politik? Är det fråga om enl, rättegång inför en engelsk domstol, der en fiffig sakförare noga -skärskådar hvarje bokstaf i lagen och det sätt, hvarpå alla de många lagliga formaliteterna blifvit. iakttagna, för att derigenom finna grun-. der för motpartens fullständiga afvisande?: eller är det fråga om slutresultatet af en politik, som förut konseqvent blifvit följd under ett antal år och hvars föregående akter ligga i öppen dag för Europa? . Det finnes i denna sak ett antingen — eller, från hvilket man torde hafva svårt att resonera sig bort genom långdragna formalistiska deduktioner. Antingen måste man klandra grefve Manderströms politik i denna fråga intill den 24: November: förlidne år såsom obetänksam och lättsinnig, eller också, om man gillar denna politik, måste man anse det omslag, som sedermera skett, såsom omotiveradt. Medgifver man att det var rätt och att det: kan försvaras, att grefve Manderströrb under åratal spelade danska regeringens var-. ma och ifrigt intresseräde rådgifvare, att han dref densamma till de åtgärder, som afsågo att betrygga Danmark mot tyskt inflytande i afseende på Slesvig, var det rätt att han inlät sig i underhandlingar om en allians till skydd för Slesvig, så kan ett sådant medgifvande endast stödja sig -derpå,! att Sverge-Norges intresse ovilkorligen fordrar, att Slesvig förblifver ett danskt: land och att Tyskland icke har eller fak-: tiskt utöfvar något slags öfverhöghetsrätt, vare sig: öfver nyssnämnde landsdel eller. öfver andra icke till tyska förbundet hö-! rande danska landsdelar. ; Hela denna sek måste ju, i öfverens-1: stämmelse med grefve Manderströms mång-1: faldiga uttalanden, vara i ytterstå grad vigtig för oss, omr det skall kunna, försvaras, att vårt kabinett så nära adopterat den såsom sin egen och att den varit så nära att afsluta en allians till dess försvarande med vapenmakt, aft det vill. synas som endast tillfälliga omständigheter hindrat densamma att träda i verket. Vill. man åter påstå, att våra vigtigastel och. dyrbaraste intressen icke voro fästadel: vid saken, utan vid det papper, som kallas Marspatentet öch som för någon tid ätgjorde en; symbol för denna sak; vill man yrka alt vära intressen allsicke hade med denna sak att skaffa, så snart tyskarne fiffigt hade hittat på en annan förevändning för sitt under. åratal förberedda och förutsedda angrepp; vill man förmena, att ett! tyskt väpnadt anfall mot och en ockupation af Slesvig icke angår oss, så Snart det blott! icke sker af hela det tyska förbundet, såsom det förutsattes under alliansunderhandlingarne, utan blott af tvenne bland de tyska förbundsmakterna — då har man från den politiska diskussionens område trädt in på advokatyrens. Under intrycket af den fiasco, som vårt kabinetts skandinaviska politik synes ha gjort, vore det orimligtatt göra sig någraillusioner i afseende på det inflytande vårt ombud skall ega och den verksamhet det skall utveckla å konferensen i London. Vid hvarje yrkande på ett mera energiskt bemötande af de tyska anspråken skulle man kunna såsom lord Russell i sin depesch af den 29 Febr. ironiskt erinra. derom, att SvergeNorge har särskilda intressen och närmare ORLEANS gal gfäka fillanda än