hade tänkt på möjligheten — ja, sannolikheten — af hans ankomst och få ljaktligen rberedt sig derpå. Vi hafva sett af Rosas bref, alt det hon m iktade och mmest önskade afvända var att Vincenzo i ett anfall af ädelmodig uppofiri ullex sig sin anställning, och hennes sunda förstånd sade henne. att ju mera lugn och glad hon såg ut, ju mindre utsigt var det att han skulle faga detta ytterliga steg. var emellertid ej utan en stark in som hon förmådde inskränka sitt mottage ande af hennes man inom gränserna af den ömma hjertlighet, hvarvid han på sista tiden hade vant honom. Hon sade att hon hade väntat honom och huru glad hon var att han hade kommit, så att de fingo tala om den ögonblickliga svårigheten: ty när allt kom omkring var ändå ett lugni och förtroligt samtal det bäsia i fråga om nit framst saker uti deras rätta dager. Bref kunde i dylika fall aldrig göra samma tjenst. de sade alltid för litet eller för mycket. Hon fruktade att hennes hade orout honom — inte sannt? Rosas antagna lugn hade den önskade yerkan. Att se hennes blick, att I henne tala på detta Jugna, naturliga säl, att moltaga tröst oc h uppmuntran al henne, i stället för att behöfva trösta och upp muntra — med ett ord att finna henne så helt och hållet olik den bild han hade målat sig, allt detta gat en angenäm svalka åt Vincenzos upphetsade känslor. Pl beröfvad de fantasmagorier han hade ik ädt den, förlorade den nakua verkligheten till följd af kontrasten till och med något af sina naturliga proportioner. Rosa hade således inga svårigheter ot få honom alt omfatta hennes uppiattning -— den nppfattning, som hon bade trom