Kes och Preussens förenade stridskrafter företagit i Danmark.? Pastor J. Jeffereys yttrade sig med stor hänförelse för den danska saken och ådagalade en sällsynt sakkunskap. Af hans tal anföra vi följande: Man har redan bevisat sin sympati genom att lemna penningbidrag, och hvad som i detta afseende blifvit gjordt är vackert. Min mening är ock, att England bör visa sin sympati på ett ännu mera praktiskt sätt; jag önskar, att sympatien skall träda fram i form af Armstrongkanoner (starka och entu sk bifallsrop, blandade med en svag hyssjning). Det finns måhända en eller annan här, som önskar veta, huru jag, en evangelii tjenare, kan träda fram här och yrka på krig. (Mr Crawhey: Ja, jag vill gerna ha en förklaring häröfver). Jag ryser för krig och afskyr krig af mitt innersta hjerta; men jag tror dock, att det finns något, som är v än krig. Ett fritt rikes sönderstyckning är värre än krig, och derför antager j vi icke böra vara oförberedda. Det ligt, att en sådan åsigt ogillas af åtskilliga här; men för min del säger jag, att vår sympati för Danmark fram allt bör antaga en praktisk karakter (bifall). Slutligen falla mig några ord in, hvilka vid ett minnesvärdt tillfälle yttrades af min berömda landsman, Walter Scott. Någon beklagade det mycket dyrbara blod, som utfjutes i drabbningarne, och sir Walter utrast då: Tala aldrig mera till mig om det tappra blod, som utgjutes på valplatsen: ty från detta Jjuder en röst genom alla tider?. Om man också i ett afseende kunde beklaga det ädla blod, som danskarne utgjuta i den olika striden, der de stå en mot fyra, kan man dock i ett annat afsc ende icke beklaga det. De hade utgjutit tappert blod på Dannevirkes vallar, der den heliga Georgs röda kors, om han hade fått råda, borde ha svajat vid sidan af Danmarks fana (starka och uthällande bifallsrop). Om vi betrakta Fredericia och Pxppe skansarne, se vi beviset på, att tappert blod icke blifvit utgjutet förgäfves; det skall utsända en ljudlig röst i hela Europas kommande historia, och Danmarks motståndare skola förnimma genljudet af deuna röst. Den tid skall komma och är kanske icke mycket långt borta, då Bismarckarne och deras despotiska herrar, Habsburgarne och Hohenzollernarne, bittert skola förbanna sin dårskap och den stund, då de fattade beslutet om sitt nuvarande förehafvande; den tid skall komma, då de se en fransk armå vid Rhen och en enzelsk flotta i Östersjön, under det att Venedig och Ungern äro i fullt uppror?. (Högljudda och upprepade bifallsrop.) i r Jos. Cowen uppdrog en jemförelse melJan Irland och Slesvig, ty på båda ställena råder missbelåtenhet, men det dock den skilnaden, att i Slesvig herrskar stort välstånd, hvilket tal. visste genom sina förbindelser med hertigdömet. En affär hade blifvit uppgjord mellan de båda tyska stormakterna; Österrike skulle hjelpa till alt tillfredsställa Preussens begär efter Kiels hamn och till gengäld erhålla preussiskt bistånd i Venedig. En tysk vid namn Ehrlich opponerade sig och framställde ett schleswig-holsteinskt ändringsförslag till resolutioner; men blott ett tjog händer höjde sig för detta amendement, och resolutionen antogs derefter enhilligt. Nr Ralop Carr föreslog en annan resolution, som lydde sålunda: ?Genom alla de anordningar, som hädanefter kunna bli vidtagna af den engelska regeringen, böra Danmarks integritet och bevarandet af dess fullkomliga sjelfständighet betryggas på en fast och varaktig grundval?. Efter att ha uppläst denna resolution, som helsades med bi. fallsrop, utvecklade talaren hvad som borde förstås med Danmarks integritet. Hertigdömet Slesvig, sade han, bör stå i förening med Danmarks krona och icke skiljas från konungen af Danmark för att öfverflyttas till konungen af Preussen eller det tyska förbundet. Mr C. F. Hamond försvarade den sista resolutionen, som var af följande innehåll: Om alla fredliga försök att upprätthålla Danmarks sjelfständighet slå fc är detta möte af den ås 1, att England bör lemna Danmark erforderligt materielt bistånd ati bevara dess sjelfständighet och integritet (starka bifallsrop). Talaren frågade de närvarande, om de såsom engelsmän skulle se fa att ett tappert folk sådant som det danska ämpade mot en fruktansvärd öfvermakt, om de skulle vara likgiltiga äskådare af, att Osterrike och Preussen tillintetgjorde Danmark, likasom de hade gjort med PoJen. Man hade sagt, att det var för sent att komma Polen till hjelp; men det är nu rätta tiden att gifva Danmark hjelp, och Newcastle hade äran af att vara den första stad, som tog till ordet härför. Äfven de båda sistnämnda resolutionerna ontogos nästan enhälligt. so OR Ka