MUSIK. Tvenne musikaliska tillställningar af mer än vanligt intresse hafva under de båda sista dagarna följt den ena strax efter den andra, nemligen: fru Louise Michaelis konsert sistlidne lördagsafton i De la Croix sulong. samt den vackra minnesfesten ölver Otto Lindblad, hvilken i går middags egde rum i den af ähörare öfverfyllda stora börssalen. I stället för den först tillämnade arian I God be for us? ur Händels Messias? sjöng fru Michaeli såsom inträdesnumimer på sin konsert en annan af de allra yppersta ur nämnde oratorium, I know that my Redeemer liveth?, som återgafs med det ädla allvar och den okonstlade känsla, som alltid su fördelaktigt utmärka fru Michaelis föredrag af Händels arier. Utom Constances aria (B dur) ur Enleveringen ur Seraljen?, hvari Mozart visat huru smaken och genialiteten förmå adla koloraturen, samt skuggarian ur Meyerbeers ?Le Pardon de Ploörmel, hvari den sjungande, med undantag af de hör och der interfolierade dansanta valstakterna utan Cpardon jägtas af de mest halsbrytande och röstförderfvande löpningar — hvilka båda arier utfördes, hvar i sin art, med lika lysande fulländning — sjöng fru Michaeli tillsammans med hr Willman en duett ur Sacchinis Oedipe å Colonne? emellan Oedipus och Antigone, hvari den djupa melodiska skönheten tällade med det dramatiska uttryckets sanning. Duetten gick förträffligt, och såväl efter denna som efter den talangfulla konserteilverskans öfriga nummer följde de enhälligaste bifallsyttringar och framropningar. Hr Philip Jacobson spelade Beethovens pianokonsert i Essdur. Den utmärkta tekniska irdighet, elegans och precision, som hr Jacobson ådagalade i utförandet deraf rättfärdigade utan tvifvel de ampla vitsord Masset, professor vid pariserkonservatorium a låtit öfver hr J:s talang, hvilken redan före resan till utlandet här vunnit mycket erkännande. Hvad särskildt beträffar förmåvan att rätt framlyfta det vexlande skapfynnet i denna symfoniartade och dock så fria, genialiskt sjelfsvåldiga pianokonsert, så tycktes dock åtskilligt af den friska originaliteten i föredraget understundom erhållit en nog salongsmessig prägel, någotafen för kompositionen främmande parisersnitt i Dreyechocks maner. At hofkapellet utfördes, utom Gades ouvertur tIm Hochland? samt Webers till Oberon4, äfven orkestersatserna i Essdurkonserten på ctt ej mindre utmärkt sätt än de nu återhörda kejsarvariationerna spelades af dess hela stråkqvartett. — Minnesfesten öfver Otto Lindblad börjades med en prolog af Talis Qvalis, skildrande såväl karakteren af den bortgångne tonsättarens sångmö som hans unspi å lösa personlighet, hvarefter festens musikaliska afdelning vidtog. Den utgjordes af ett rikligt urval af Otto Lindblads kompogitioner, bestående af körer, soli, qvartetter m. m., som börjades med den naturfriska äkta nordiska Jag vet ett land högt upp i höga nord, samt slutades med den ll folkeång vordna herrliga sången Ur svenska hjertens djup en gäng. Öm minaets fester i hllmänhet ärd epnetle att ut ks