tade sig således äfven derpå, att till och med ockupationer af Holstein och inkräktandet med väpnad hand af Slesvig jemte alla i sistnämnde land företagna väldsgerningar ej skulle förmå England och Frankrike till endrägt och sämja. Under sin s. k. intervention på diplomatisk väg till förmån för Polen? har England redan afgifvit så otvetydiga bevis derpå, att det, — gänge för öfrigt huru som helst. — för ingen del vill tillåta ett kontineutalkrig, hvarigenom Frankrike skulle vinna öfvervigt uti Europas politiska vågskål. På denna utaf afundsjuka härflytande kärlek till freden 7a tout prix? har ju England gifvit allt för många bevis, att man skulle kunna våga hoppas mycket bättre at detsamma i den danska frågan. Utsändandet utaf en preussisk förtrupp till Jutland och dess inryckande i Kolding var troligen endast ett försök för att komma under fund med, huru pass ense England ännu hade hunnit bli med Frankrike. Ja, de tyska stormakterna ville säkerligen helt enkelt-genom denna nya väldsgerning sätta England på prof och pejla djupet så väl af dess tålamod som dess afundsjuka. Nu beror så ofantligt mycket derpå, huru ass ense England och Frankrike kunnat bli. Många tecken häntyda dock derpå, att ett närmande egt rum. I Paris har under de sednaste dagarne tron på det snara utbrottet af ett europeiskt krig vunnit ökad styrka. Bland krigstecken räknar man Österrikes rustningar i Italien, der nämnde makt ökat sin effektiva styrka med en tredjedel. ÅA andra sidan låta Italiens betydliga rustningar förmoda ett angrepp från dess sida, en sak som Turinerkabinettet ej skulle riskera utan full visshet att innan kort få Frankrike med sig. Österrikes proklamerande af belägringstillståndet i Galizien och de båda tyska stormakternas beslut att besätta Jutland ha inom regeringskretsarne i Paris väckt harm och bekymmer. Vidare säges, att finansministern Fould ansett si böra fråga kej-. sären, hvilken riktning Frankrikes politik kunde gifva åt händelserna, och erhållit till svar, att Napoleon ej ville göra krig, men ej kunde ansvara för den gång händelserna kunde taga; ett svar, föga tillfredsställande för en fredsälskande minister. Ryktena om hr Foulds afgång ha derföre nu ock tagit ökad fart. Man talar äfven om att förre utrikesministern Thouvenel skulle begifva sig till London i en politisk mission; och det är bekant, att denne diplomat tillhör handlingspartiet. Marskalken Mac Mahon har erhällit öfverbefälet öfver armekåren vid lägret i Chalons, ehuru detta befäl enligt tur skulle ha tillfallit marskalken Niel; och en särskild ovanlig omsorgsfullhet visar sig vid valet af alla de generaler, som nu ällas i spetsen för divisioner och brigader. Man vill veta, att konung Leopolds resa till England skulle ha till föremål att underlätta det goda förståndet med Frankrike, och detta äfven i händelse af krig. Afsigten härmed vore att söka bereda garantier för belgiska monarkiens integritet under ett allmännare fredsbrott, hvilket den gamle konungen numera skulle anse vara alldeles oundvikligt.