tionslokalerna vid kyrkan, bestämda ti svårt sårades mottagande, voro iden yppei.gaste ordning. De lätt sårade blefvo tra:sporterade till Augustenborg. Wrangels afsigt skall hafva varit att demaskera våra skansars styrka, hvilket dock icke lyckades hononom. I eftermiddag går musiken — min musik, den med stortrumman, och den upplifvar. Om blott de höga herrarne här, som föreslå naturaoch muntrationsförplägningen, ville vidtaga flera sådana åtgärder för gemenskapen. Det uppmuntrar efter ansträngningarne och upplifvar till de som komma. j RR Af de besvärligheter, som de tyska trupperna i följd af den stränga kölden haft att utstå, gifver nedanstående berättelse från Slesvig i Kölnische Zeitung en åskådlig bild: Vi ha här ett tyskt klimat, och jag har gjort en resa, som jag aldrig skall glömma. går spridde sig ryktet, att danskarne åter stodo i Dyppelskansarne och att de i dag: ekulle angripas af de allierade. Då krön fringen af Preussen i sällskap med stor1 ertigen af Mecklenburg, prinsen af Hohenzollern och några andra herrar hade beställt ett extratåg till Flensborg, så utbad jag mig tillstånd att få åtfölja dem. I börJan gick resan temligen väl, trots det ibållande snövädret och den hvinande stormen; men snömassorna hopade sig allt mer och mer, stormen tilltog med hvarje minut, och när vi äntligen, efter en fem timmars resa, hade tillryggalagt sex mil, förkiarade ingeniörerna, att vi icke kunde komma längre. Klockan var 8 på aftonen, då vi af konduktören tilltalades med de orden: Stigen ur, mina herrar, om ni inte vill frysa ihjel. nästa station kan icke vara långt aflägsen. — Kronprinsen var den förste som hoppade ur vagnen, och jag tänkte att jag utan svå righet skulle kunna uthärda detsamma som han; men då jag steg ur den varma kupen och i den kolmörka natten öfverfölls af den isande stormen samt slungades i en snö. drifva ända upp under armarne, så sträfvade jag äter upp och ropade till mina beggej reskamrater att stanna qvar inne i kupen; de ville ej tro mig, att det derute var så förfärligt, och stego ur, men återvände i nästa ögonblick och förklarade, att det vore en omöjlighet att söka gå emot en så rasande storm. Luften var full med fina isflingor och banan betäckt med flera fots djup snö; allt omkring var mörker, men till och med om detta icke varit händelsen, skulle vi likväl icke kunnat hålla ögonen öppna, emedan en enda minut skulle ha varit tillräcklig att göra oss fullkomligt blinda. Emellertid hade vi ute i snön blifvit alldeles genomvåta; vinden hven in genom alla springor på vaggonen; vi skulle ha frusit ibjel, om vi stannat qvar der. Då kom konduktören för andra gången och uppmanade 083 alt gå till stationen. Han bar en lykta i handen och lofvade att icke lemna oss. Vi följde honom och lemnade en läkare qvar i vagnen, som positivt förklarade att han icke kunde gående tillryggalägga vägen. Med ett hästtäcke kastadt öfver hufvudet och fattande konduktörens hand, skred jag efter honom. Mina begge res-. kamrater, dr Räffer och målaren Fickentscher, följde efter, trädende i mina fotspår. Mer än tio, högst tjugo steg kunde vi icke gå, förrän vi måste stanna, vända ryggen mot vinden och andas, iy det var omöjligt att inandas den iriga luften medan vi turulade framåt; det var som om tusen doikstygn stuckit i lungorna, och efter hvarje Mjupare andetag följde den häftigaste hjertklappning. Emellanåt kommo vi på ett af vinden rensopadt ställe, emellanåt nedsjönko vi ända till bröstet i snön; hvar och en visste med sig, att den andra icke kunde hbjelpa honom om han också blef fastsittande, och — som vi sedan tillstodo för hvarandra — hvar och en hade tänkt på sina käraste och af kärlek till dem ansträngt alla sina krafter för att komma framåt. Afståndet från stationen var en fjerdedels mil, men jag tror att vi gingo tre fjerdedels mil, inpan vi kommo till bangården. Det var en verkligen salig kävsla, när vi sågo oss skyddade mot den brusande stormen, och endast de våta klädersa och utsigten att få sofva på bara marken störde vår fröjd öfver de ekyddsnde murarne. Till vår glädje hade kronprinsen lyckligt öfverstått den oerhörda ansträngningen, och vi hade den tillfredsställelsen att i en bondstuga kunna skaffa honom två rum, i hvilka han med sin svit tillbragte natten på ett halmläger. Hela byn genomletades, för att finna torra strumpor och tofflor, och regerande furstar samt den blifvande konungen af Preussen voro öfverlyckliga, när de kunde gå omkring i trätofflor och de patriotiska bondqvinnornas tjocka, stickade ullstrampor. När vår halmbädd var i ordniog, visade det sig att halmen var genomblöt af den fina snön, och jag tror mig icke ha sagt för mycket, då jag påstår alt ingen af oss för köld och otrefnad kunde sofva. Att under ett sådant väder slagtboskapen fryser ibjel på transportvagnarne kan lika litet väcka förvåning som stilleståndet i de mililäriska operatiotionerna. Aabenraa har nyss blifvit besatt af österrikarne; på hela vestra kusten, med undantag af Tönder, ligga österrikiska trupper; ofantliga tåg af transportvagnar äro på väg till närheten af Dyppelskansarne, och de preussiska förposterna ha i går drifvit danskarne tillbaka inom skansarne; men en batalj, som ifrigt efterlängtas af preussarne, kan först ega rum, då stormerne upphöra att lägga hinder i vägen för hvarje truppernas rörelse. En insändsre till Berlingske Tidende meddelar följande närmare data rörande träff. vingen vid Oversö. Arriergardet bestod af 7:de infanteribrigaden med 2 pjeser. På grund af de vid Over Selk lidnua förluster och den genom sjuke och kommenderade förorsakade afgång, var brigadens styrka en: lard-å Då LIN må LA FJÖFKAÅ mun sn