reträtt genom Holstein utan svärdssiag. Då dant är icke någon glädjande början för en armå, Ett upplysande och på samma gång stärkande ord från högre ort synes här böra ha varit synnerligt på sin plats. Men något sådant ord har icke hörts af. Under de få dagar som det förunnades armån att stå gent emot fienden vid Dannevirkeställ-. ningen, invigdes denna med tvenne fäktningar. Men våra soldater ha ej kunnat förnimma sitt lof ur tyska blad, och ifrån generalbefälets sida kostade man ej på ett enda ord till ett välförtjent erkännande. Dannevirke utrymdes i tysthet, likaledes utan svärdsslag. Återtågets fysiska lidanden voro visserligen så öfvermättan stora, att de kundel döfva den själssmärta, som genomkämpades i mångas hjerian. Men äfven efter dennal prog den hårdaste af alla, har generalefälet icke haft ett ord att säga armån. Det kan icke fela, att mycket måste vara att göra inom armån för att återföra den1 samma på den punkt, hvarpå den i afseende å stridsduglighet och stridslust samt man: ig sjelfförtröstan befann sig, då den drog) emot fienden ned till Danmarks sydliga gräns; — mycket att göra icke blott meelst lekamlig utan ock och isynnerhet mekelst andlig vård. Och till denna punkt måste vår armå återföras; ty den står gent emot en fiende, som icke allenast är långt öfverlägsen i antal, utan som kan blicka tillbaka på stora fördelar, köpta med ringa offer. Man är ense om och van attloforda den sega uthålligheten både hos armån och hos folket — och detta är visserligen en ganska prisvärd egenskap hos en armå och hos ett folk i krigstid. Men denna egenskap är dock af en mera passiv än aktiv art. Skall segheten förläna kraft icke blott att stå fas: utan ock alt gä på så måstel: den uppbäras och stödjas af det glada mod, som endast kan finnas der man eger en tydlig och fast medvetenhet om det mål, för hvilket man kämpar, det nemligen, att en gång få Danmarks rike lösryckt från tyska röf vareklor, att en gång få vår landsgräns hägnad och fredad, så att vi en gång blifva herrar i vårt eget land. Detta är ett mål, som till fullo fattas och förstås af hvarenda soldat. Men tanken derpå hålles endast vid lif hvarest det finnes ett generalbefäl, som tillhör det danska folket, och som derför kan känna med armån, erfara behof och vara i stånd att tala till densamma — icke genom pseudonymen dansk qvinnomun?, utan i silt eget namn, och andligen inverka på densamma genom alla de särskilda graderna af befäl. För hvar och en som bibehålbt: ett lefvande minne af det förra kriget, måste det vara i ögonen tallande, ja oförklarligt huru matt, huru tonlöst och döfstumt man hitti!ls gått tillväga i detta hänseende. Och derföre är hoppet om ett nytt generalbefäl (som man väl nu snart kan emots-) en af de bästa önskningar för Danmark, för detta hårdt ansatta land, hvars räddning beror på en energisk sammanslutnivg af alla verkligt varmbjertade danska män och qvinnor.? 1 bref från Sönderborg den 22 Februari skrifver Rerlingske Tiderdes korrespondent: Klockan vid paes half 8 blefvo vi uppkellade genom allarmsignaler,. Ordonnanserna jagade glada genom gatorna, snart hvimlade de af folk i den lilla staden. På torget uppställde sig ett regemente af reserven, längre ned samlades dragonerna och bildade en brokig grupp i deras hvita och rödrandiga sängfiltar, som några begagnade i stället för kappor. Öfver allt lif, stoj och rörelse, ackompagneradt af dofva skott från fiendens batterier. Borgarne kommo ut i förstugorna, lyssnande och betraktande hvarandra med allvarliga blickar. Då skulle man hafva lagt märke till alla dessa krigsmän, annars så lugna och passionsfria, nu så lifvade och tillitsfulla, och hört det lefnadsfriska skämtet och de lustiga infallen, som vexlades i lederna. Snön nedfölli massor, men folket bade annat att beställa än utt egna sin uppmärksamhet deråt. Härlå en klunga intanterister på en trappa; Vi nedgången till en källare satt en jute och skar uti stycken bröd, hvarpå han bredde ett tjockt lager med smör. Det kan nog bära så till att det blir den sista frukosten här i qvarteretS, anmärkte han troskyldigt, och derföre skal den också bli försvarlig. Då och då kom en flock ambulanssoldater, banande sig väg långs trottoarerna, med sina långa stänger, burna som spjut, på axlarne. På oss beror nog allt4, mente en af dem, ty vi äro alltid der de flesta falla. Nere vid sundet stodo ingeniörerna poste rade och emottogo order huru de skulle förfara i fall bron blet afbruten. En tjock skepperemadam, hvars skuta blef begagnad till ponton, satt och kokede kaffe under halfdäcket; röken och kafleångorna stego upp från eldstaden. Kom hit, min gosse, sade hon tilt en sårad, som kastade sig öfver bron, svärtad ef krutrök och svett. tKom och få sig en tår, hav ocksåt. Det blir litet svårt att hålla fast på spilkummen, för se de der kanaljerna ha skjutit min tumme i trasor?. Men det gick dock för sig att dricka kaftet, ty han hade en tumme qvar. — Från skansarne dånade skott på skott. Snön stod oss rätt i ansigtet. Preussarne hade börjat avfallet i daggryningen mot 2:a, 22:a och 18:de regementena, Ötlverstelöjtnant Hirsch kom just ut från Ny-Frydendals krog, i ceotern af) förpostkedjan, då dragonerna kommo framsprängande med rapport, att preussarne närmade sig i tre kolonner. Allarm blåstes, och efter 5 minuter voro vi angripna både i cen tern och på flankerna. En afdelning af det 2:dra regementet blef dritven ur Dybbölst by, men samlede sig åter vid kyrkan. Preus sarne framträngde raskt under jubiande hurrarop, förföljande våra, som drogo sig till baka i närheten af rkansarne. Några uppgifva skansarne n:o 1, 7 och 9 såsom de, hvilka fingo tillfälle att helsa god morgon.j Några uppgitva åter andra; men det vissa är, att under den lifliga grunatelden, hvarmed vi emottogo fienden, aftogo deras hurra rop, blefvo svagare och upphörde slutligen. Det 22a och det 18:de regementet dref derefter fienden ut från Dybböls by, gevärselden aftog och det sista vi hörde af denna daoa kamn voro hornblåsarnes Savan