Resultatet må nu blifva personal-union el I ler belstat, så kommer i hvilketdera fallej -I som helst den politiska friheten i Danmark ati I lida ett svårt nederlag. Att så sker genom Jupprättandet af en helstat efter tysk snitt, Tärer ej tarfva något bevis. Man skulle kanske tycka, att förhållandet visar sig något gynnsammare för de rent danska landsdeIlarne, i händelse de bloit dynastiskt förenas I med det nya Schleswig-Holstein; men det är fara värdt, att skilnaden blifver liten eller ingen. Dels lider det nationella partiet i Danmark, hvilket är identiskt med det liberala, ett nederlag genom en olycklig utgång af Danmarks nuvarande kamp, hvaremot reaktionärerna, som ännu längta efter den faderliga absolutiemens köftgrytor, vid hv.iha de före 1848 sutto i godan ro, skola hemta nytt mod och nya förhoppnmgear, dels skola direkta och indirekta inflytelser på en svag och vacklande konung, som har Tysklands nåd att tacka för Schleswig Holsteins bidrag till hans civillista, ej saknas vare sig från förbundets eller de holsteinska magnaternas sida, hvilka grundligt afsky Danmarks demokratiska grundlag af 1849; dels skall tröttheten och nedslagenheten efter en olycklig kamp underlätta en mer eller mindre statskuppsmässig reaktion, som återupprättar en iaf konstitutionella ekenformer — såsom i i Preussen och Österrike — blott svagt modifierad abeolutism. Vi fråga: kan en sådan förändring i vårt grannland vara oss likgiltig, kan ett sädant den politiska frihetens nederlag i Danmark undgå att utöfva inflytelse på den stora svenska raformfrågan? Och vidare: om de tyska makterna tillåtas att plundra Danmerk och efter behag reglera den danska frågan, ehuru hon länge jerkänts vara en europeisk fråga, så skall i häraf följa, att den reaktionära regimen i I Preussen, som tillfredsställt det stora fäderi neelandets vettoch måttlösa eröfringsbegär, vioner en seger inom eget land; ministeren I Bismarck, som utfört det krigiska storverI ket och smickrat det tyska högmodet, skall ännu mindre, än hittills, generas af deputeI radekammarens opraktiske ;ratmakare. Polen, Ungern, Italien kafva hoppats, att de ityska stormakterna skulle på danska halfön ; möta ett motstånd, som gåfve dem fullt upp jatt göra; de hafva hoppats, att kriget mot I Danmark och dess allierade skulle bereda tillfälle att höja frihetsfanan i Ungern och Venetien samt skaffa Polen luft och andrum. Kanske har äfven den outgrundlige ii Tuilerierna hyst den beräkningen, att i härigenom kunna komma Polen till bjelp. Men om Danmark lemnas åt sitt öde och de tyska stormakterna få fria händer att på relativt kort tid öfverväldiga DanI mark, då torde alla dessa förhoppningar stranda. I Polen skall det ryska blodsarj betet slutligen nå sitt mål, Ungern och VeInetien skola känna sina kedjor hårdare åtdragas, Preussen och Österrike hafva stärkt sitt frihetsfiendtliga system i samma mån som de, genom att smickra den tyska nationalfåfävgan, afväpnat oppositionen. Med ett ord: en allmän europeisk reaktion utvecklar sig, och under det de mer eller mindre omedeibara inflytelserna deraf nå vårt land, sammanträda de fyra riksståndens representanter för att besluta om ett förslag, som vill beröfva dem deras 8 k. Surgamla rätt. Man behöfver ej vara benägen att se : spöken på ljusa dagen, för att kunna före ställa sig, att utgången då kommer att beI stämmas ej i enlighet med de nu inom landet allmänt rådande önskningarne, utan i enlighet med de politiska tendenser, som för tillfället herrska på den europeiska kontinenten. Om vi gå blott halftannat tiotal år tillbaka i tiden, skola vi finna ett ganska tydligt exempel, huru den allmänna politiska ställnipgen i Europa inverkade på den svenska regeringens inre politiska system och på — representationsfrågan. Det är tillräckligt att erinra om, buru ställningar och förhållanden i värt land förändrades från våren 1848 till början af 1850 1851 årens riksdag. Under inflytelsen af de skakningar, som efter Februarirevolutionen 1848 upprörde Europa, utoämndes en ny minister -— man skulle kunna kalla den: Aprilministeren, — i hvilken afgjorda vänner af representationsreformen fingo plets, samt framlades ett kuogligt representationsförslag, i hvilket ståndsindelningen var alldeles öfvergifven. Under den tid, som förflöt tills ständerna skulle häröfver definitivt besluta, blef revolutionen besegrad i hela Europa, reaktionens handtlangare reste calgar och schavotter i Ungern, Italien och Tyskland, de kungliga löften, 20m så frikostigt utdelades 1848, svekos utan betänkande, och ur Spapperskonstitutionerna utsletos de vigtigaste bladen. Svenska riksdagen samlades om hösten 1850. De privilegierade stånden voro nu sllt annat än benägna att afträda från skådeplatsen. Ej heller har man hört, att konung Oscar numera mycket intresserade sig för sitt reformförslag ; tvertom har man påstått raka motsatsen. Förslaget föll, och snart satt en renhårigt konservativ ministör vid styret. Dessa omständigheter torde kunna tjena till lärdom för dem, som i den nuvarande minisidrens bestånd se dea enda och fullt tillräckliga garantien för representationsreformens genomdrifvande, och derföre, under förutsättning af denna ministörs kärlek för freden å tout prix, frukta det värsta af Sverges inblandning i danska kriget. Oss synes det vara farligt, att allt för mycket fästa sig vid eller, såsom somliga af vära ärade medborgare för sed hatva, rentaf förgapa sig i de eller de personerna, hvilka möjligen, under förändrade tidsförhållanden, med bästa vilja i verlden ej förmå att motsvara de högspända förhoppningarne. En allmän europeisk reaktion kan förslappa