STOCKHOLM den 26 Febr. De telegrafiska underrättelser, som häntyda derpå, att de allierade tyska makterna icke skulle vara sinnade att framtränga längre norrut i Jutland, torde hafva någon sannolikhet för sig, men skulle dock i sådant fall icke innebära något bevis på, att dessa makter icke ärna bedrifva sin invasion i Danmark med så mycken kraft och i så stor utsträckning som möjligt. I fall de verkligen ärna från Stenderuphage öfver Fenön försöka en öfvergång till Fyen, så är det naturligt att de söka koncentrera så stor truppstyrka som möjligt åt detta håll. Att framtränga nordligt förbi Fredericia hafver ig för ögonblicket litet svårt, ty man skulle då nödgas att framför denna fästning, som är ojemförligt starkare nu än den var 1849, lemna en belägringsarm af minst 30,000 man, hvilken skulle slita förfärligt ondt under denna årstid och löpa fara att alldeles uppslitas geoom ständiga alarmeringar samt att vid gynnsamt tillfälle fullständigt öfverrumplas, isynnnerhet som det under denna årstid har sina stora svårigheter att uppkase nägra väsentliga förskansningar till dess skydd. Af en sednare på eftermiddagen ingången telegrafunderrättelse från Köpenhamn eriar man emellertid, att fiendens ställning i Jutland är oförändrad och att preussarne genom de åtgärder, som de vidtaga, tydligen visa hela verlden att Slesvig nu definitivt skall vara skildt från Danmark. Man upplefver nu fullkomligt detsamma som 1808, då ryssarpe bröto in i Finland, alls icke i fiendtlig afsigt eller för att göra någon eröfring. Hvad angår ryktena om fredskonferenser, som skulle öppnas, utan att f.endlligheterna derför skulle afbrytas, så skall man verkligen vara så sangvinisk, som börserna alltid äro i slika fall, för att sätta lit dertill eller derpå kunna bygga någonting. Det är visserligen ganska troligt att denna engelska regering, som nu beles af hela verlden, derföre att hon icke kan besluta sig, hvarken till att handia eller till att göra ingenting? (emedan det sista ändock skulle vara en sorts beslutsamhet) kunnat hitta på ett sådant projekt, för att derigenom för några dagar hjelpa sig fram inför parlamentet, genom att ge sig min af att någonting är å bane, att engelska kabinettet har någonting för händer. Men om man från det hållet tillika låter påskina, att Frankrike och Ryssland under stödja ett så originelt förslag, så förhåller det sig säkerligen dermed på samma sätt som med lord Palmerstons försäkran att Frankrike och Sverge understödde det lami nösa förslaget till ett vapenstillestånd på vilkor att Danmark skulle utrymma Sundered och Als. Att de tyska stormakterna gerna skulle visa sin beredvllighet, att lyssna till ett sådant förslag, är ganska naturligt, då det, atan att förbinda dem till det allraringaste, kunde utgöra eft slags anledning för vestmakterna att uppskjuta sin intervention ill Danmarks förmån, och då ockupationen af största delea af Slesvig dervid skulle betraktas såsom en fait accompli, från hvilken man vid förhandlingarne kunde komma tt utgå. För ett par dagar eedan berättades i ett telegram från Hamburg, att Mecklenburg befästar Wismar. Vi redogjorde nyligen för innehållet af en år 1803 mellan Sverge och Mecklenburg afsluten traktat, enligt hvilken Wismar i sjelfva verket i statsrätts ligt hänseende ännu är en svensk besittning, fastän densamma blifvit för ett lån pantsatt och nyttjanderätten till densamma å hundra år ötverlåten åt Mecklenburg. raktaten stadgade dock uttryckligen att Wismar icke fick befästas. Det vore rät! intressant att erfara, om svenska regeringen vidtager några åtgärder för att förvissa sig huruvida telegrammets uppgift är grun: dad eller icke och om några invändningar göras emot det i sådant fall uppenbara trakiatsbrottet å Mecklenburgs sida.