samt lika litet mister något af sitt område som något af sin suveränitet. Allt, som störer en grannstats förhållanden, skall förr eller sednare utöfva inflytande på ett folks egen ställnivg, och det skall medelbarligen, men derför icke mindre säkert och påtagligt, försvagas med denna. Lägges en grannstat till någon del eller helt och hållet under främmande herravälde, eller underkastas den främmande inflytande, så borttages ett värn från det folk, som gränsar intill detsamma, och detta kommer att ligga mera öppet för inblandning och ingrepp utifrån. Om än mellan de båda grannländerna icke är träffadt något aftal om ömsesidigt försvar, faller det sig dock för tanken så naturligt; att verlden utom dem blir benägen att taga i betraktande båda ländernas förenade krafter när den öfverväger hvarderas förmåga. Erkänner nu ett folk, att en grannstat genom sin blotta tillvaro förlänar det skydd och ökar dess egen säkerhet, så betyder det för detta folk lika så litet som för grannstaten sjelf, huruvida anfallet mot den sistnämnda har afseende på något mer eller något mindre. Följderna af ett första slag och hvad det kan föra med sig kan ingen mensklig vishet förutse, och det är deriore säkrast att straxt taga i med och bjelpa till att förebygga att något slag tillfogas, i stället att afvakta huruvida det, som man fruktar för, sednare verkligen skulle visa sig komma att inträffa. Och detta gäller i så mycket högre grad ju mindre grannstaten är; ty destomindre täl den vid stt försvagas och förringas, desto närmare ligger den punkt då den icke inom sig eger krafter nog för att föra ett sjeltständigt lif och det icke står i någons makt att hälla den uppe. Maningen att för egen skull komma ett med krig öfverfallet granofolk till hjelp, är således i sin allmännelighet gifven redan med de förhållanden, som äro en följd blott och bart af graunskaret. Men är grannfolket tillika ett beslägtadt folk af samma stam och med samma tungomål som vi, växer i hög grad det intresse vi hafva i dess be: stånd, och dermed äfven rättighet och pligt att bistå det emot fiendtligt anfall. Vi vilja icke tala om blodsbandet och de pligter det pålägger, ty de finnas möjligen, som förmena att blodsbandet icke bar något att betyda folk och folk emellan, och att det endast kan åberopas af den enskilde mot den enskilde. Men hvad väl ingen lärer kuona bestrida är, att mellan beslägtade folk, som bo invid hvarandra, nödvändigt måste knytas band af en annan och mera reel natur, att det nödvändigtvis måste förefinnas en vexelverkan af krafter och utveckling, som gör att det ena folkets trefnad blir till en betydlig del beroende af ået andra folkets trefoad. Det förhåller gig visserligen så, att resultaten af detta ömsesidiga gifvande och emot: tagande icke kunna framställas i siffror och statistiska data, och det är derför svärt att bestämma dess omfång och betydelse; men säkert är i alla fall att det förefinnes. Denna svårighet att nozgrannt uppskattas delar det med all hufvudsakligen andlig rörelse, med allt kulturmeddelande, kortligen, med allt det goda, som — just för att beteckna dess mer än vanliga vigt — plägar kallas ovärderligt. Säkert är emellertid att två angränsande beslägtade folk ömsesidigt tillföra hvarandra något af det, som är den innersta kärnan i ett folks politiska sjelfständighet och förlänar det förmåga att föra och rätt att 2öra anspråk på ettejelfständigt poJitiskt lif, med andra ord, att vara en na tionahtet. Ett sådant beslägtadt granntolk är derför något mer än blott ett yttre värn för ett land; det förlänar icke blott ökad säker het; det förlänar också verkligen förökad kraft och inre styrka. Och om det redan är af vigt, att en vanlig grannstat upprätt bålles, måste det vara nästan en lifstråga, att en grannstat, i hvilken bor ett folk ef samma stam och samma tungomäl, bevaras okränkt och oförsvagsd. Hvarje tum jord) i en sådan granostat får nästan samma värde l! för 088 som om det vore vår egen, och en! fara, som hotar denna stats politiska och4 nationella oberoende, är icke medelbart,ls utan omedelbart, så godt som — en fara för vår politiska och nationella tillvaro. )s Med grannstaten uppslukas en del af oss! sjelfva och vi blifva så mycket svagare ge-j! nom dess försvagande som vi genom denjs bhemtat näring och styrka för värt stats-) och folxlif. 1 För ett stort och mäktigt folk kan detl! dock ofta vara jemförelsevis temligen lik-1! giltigt huru starkt och hur fritt ett angrän 14 sande beslägtadt folk är, och om det ötver! hufvudtaget har något dylikt folk på sidan ! om sig; ty det eger inom sig sjelft vilkor! nog för en blomstrande och betryggad till-1! varo. Men till och med ett stort fölk band-1! lar näppeligen klokt om det bekymmerslöst ser på att gränsorna för den nationalitet det ! tillhörer inskränkas. Det kan icke veta hvad ! framtiden bärer i sitt sköte, och ett folkls kan lika litet som n enskild person varaj! viss på att dess välmakt skall bestå i allal skiften och att det aldrig kan komma i be; t ( q F Y C S ; 6 i I S I f t E 4 : ( I L l E 4 l hof af andras bistånd. Men i samma mån som ett folk är litet och svagt, i samma män stiger den betydelse, som ett beslägtadt grannfolk har för detsamma, och nödvändigheten af att hålla tillsammans med och stödja detta. Grannfolkets bestånd är en väsentlig faktor i dess egen tillvaro, och genom dettas tillintetgörande eller afmaitning skall och måste det känna sig ejelft försvagadt, på samma gång som det behöfver större inre kraft för att motstå påtryckningen af de mäktigare främmande folkslag, som nu tränga det närmare in på lifvet. Det enar till intet att mot denna föryekning beropa traktater och folkrätt eller åberopa andra makters beskydd, det verkar oemotståndligt såsom en naturkraft, först i det fördolda, så ait det icke på någon punkt kan gripas och framhållas, såsom en kränk ning och ett ingrepp, intill dess marken äri till den grad undergräfd och allt är till dev