VINCENZO. . ROMAN I TVENNE DELAR Ar GIOVANNI RUFFINI (Förf. af Doktor Antonio, Lavinia im. fl.) I medlet af Maj anlände det fruktade brefvet från palatset. Vincenzo öppnade det med darrande händer. Tonehållet öfverträffade hans värsta farhågor. Ett ultimatum gafs honom, inmängdt i ett haf af fraser. Herr advokaten förbjöd på det bestämdaste att Rosa skulle få resa på det sält som Vincenzo bade föreslagit, n:ed Marianna, och i konduktörens vård; på samma gång yrkade den gamle herrn, såsom på en sak af den mest frängande vigt, att hans dotter skulle komma till honom utan dröjsmål. Sålunds, sade han, hade Vincenzo intet annat val än att följa med henne. Om ban kunde öra det med sina förmäns samtycke, så mycket bättre; hvarom icke, så mycket värre för hans syssla, ty göra det måste han. När allt kom omkring, var det för öfrigt föga heder eller gagn att tjena en styfelse, som gjorde allt sitt till för at oroa fåtionens samvete och göra sig till ett blindt verktyg för Etiglands och Frankrikes ärelystoad.. Rosas helså borde framför allt anpat tagas i betraktande — isynnerhet i hennes nuvarande! intressanta belägenhet ... Vincenzo hoppade upp från sin stol, likasom om blixten hade slagit ned framför höbom hans skrifbord. Ett dolkstygn genom hjertat skulle ha lemnat mera färg i hans ansigte. Huru! Rosa var... och hade inte sagt honom något Nej, det var omöjligt! Så onaturlig kunde bon aldrig ha varit? Det var endast en villa, framkallad af faderlig, ömhet. Det kunde icke vara möjD : A. B. n:r 1—17, 19—34, 38—41, 48 och